vid helvetets eld, visste ej hvad samvetsföre-
bråelser ville säga, hans offers vålnader störde
aldrig hans drömmar.
När han den följande morgonen vaknade
stod solen redan högt på himlen, han åtnöjde
sig med att ej göra någon annan toilett än
skaka dammet af sina kläder och föra hän-
derna genom sitt långa hår, och när det var
gjordt inträdde han i rummet der Blanche
hvilade.
Den sömndryck han gifvit barnet jäfvade
alls icke de förhoppningar han fästat dervid.
Den lilla flickan sof ännu, och hennes
sömn lofvade att bli ganska lång, ty Rodille
vidrörde hennes ansigte och hennes händer och
hon gjorde ej den ringaste rörelse.
— Hon kommer ganska bestämdt att sofva
ända till aftonen, mumlade bofven; men jag
vill i alla händelser vidtaga mina små försig-
tighetsmått ifall hon händelsevis skulle vakna
dessförinnan.
Han gick ned i bottenvåningen och när
han åter uppkom derifrån medförde han en
mängd verktyg och kedjor.
Rummet hade fyra fönster, alla försedda
med dugtiga jerngaller, liksom om husets ar-
kitekt velat beröfva dess innevånare hvarje
möjlighet att rymma.
Två af fönstren vette åt Neuilly-alln de
andra två åt ett ouppodladt fält som förut
varit trädgård, men som nu var uppfyldt af
ogräs och snår.
Rodille närmade sig efter hvarandra de
fyra fönstren och sedan han rullat de små
jernkedjorna omkring de vred som innanför
stängde luckorna, igenlåste han dem med utan-