han låg, och sade att hän ämnade vara närvarande då han dog. Kalf svarade att nog icke skulle dö denna gången, men bad likväl den onde hemta en prest som ej var penninggirig. Det var ej brådtom, sade han, ty hans sjukdom skulle blifva långvarig. Den onde blef tyst härvid och menade att det ej var så lätt att finna en dylik man. Kalf svarade att om han ej kunde anskaffa en sådan prest, så fick han ej honom, ty då måste öfverenskommelsen dem emellan blifva om intet. Den onde drog nu åstad och var länge borta; han sökte omsorgsfullt, men fann ingen som icke var girig efter penningar. HEfter mycken möda och stort letande förde han dock slutligen till Kalf en prest som han hade funnit långt bort i fjerran land. Visserligen var ej heller denne alldeles fri från penninggirighet, men någon bättre kunde ej för tillfället fås. Det fanns blott en enda prest i hela verlden som ej hade namn för att vara girig; men denne som bodde någonstädes i Tyskland, hade den onde ej kunnat närma sig, ty en flammande eld. hade hela tiden brunnit omkring denne prest. Kalf svarade att han ej ville tala med den prest som den onde hade fört till honom, enär han ej var alldeles fri från girighet efter denna verldens egodelar; den onde hade således ej rätt att fordra någon betalning. Och således nödgades den onde gå sin väg med en lång näsa. Kalf Arneson död. Då Kalf hade uppnått en hög ålderdom, blef han mycket sjuk och insåg att den sjukdomen skulle medföra hans död. Han bad då allt husets folk lemna gården och låsa till det rum, i hvilket han låg, men dock låta nycklarue qvarsitta i låset. Han tillsade invånarne att återkomma efter en viss tid, men då ej bry sig om att de måhända funno åtskilliga saker på gården sönderslagna och bringade i oordning. Var emellertid allt i hans sofkammere i ordning såsom det borde, då skulle de begrafva honom högtidligt, men var deremot något derinne förstördt eller sönderslaget, skulle de kasta honom i en grop uti ovigd jord. Kalf hade en fosterson, hvilken hette Arne och var honom mycket kär. Denne ville icke följa husets öfriga folk bort från gården, utan gömde sig i huset, då de andra bortgingo. Efter en kort stunds förlopp såg Arne den onde komma gående. Först gick han rundtomkring hela gården och sedan in på densamma samt in i huset, der han anställde mycket buller. Efter en stunds förlopp smög Arne sig in i huset och upplåste dörren till kammaren, der hans fosterfar låg. Då var Kalf död, men alla sakerna i hans rum stodo i sin ordning och Arne såg ej till den onde. Då såg folket att Kalf var saligen död, hvarföre han, såsom han hade begärt, blef begrafven med alla högtidligheter på kyrkogården.