Isländska sagor. (Efter C. Andersen.) Saga om Scemund den frode ). I. Svartkonstskolan. Det fanns en gång i gamla dagar någonstädes ute i verlden en skola, som het svartkonstskolan. Der lärde man trolldomskonst och annan gammal visdom. Denna skola var sålunda inrättad att den hölls i en mycket fast uppförd jordkula, som ej hade något fönster, och till följd deraf rådde det svartaste mörker derinne. Der fanns ingen lärare, ty man lärde allt af böcker, hvilka voro skrifna med eldsröda bokstäfver, som kunde läsas i mörkret. Aldrig fick någon, som undervisades der, komma ut under öppen himmel eller se dagens ljus, så länge han uppehöll sig der, men 3 eller 7 vintrar måste han blifva der, innan han kunde blifva utlärd i konsten. En grå och luden hand kom hvarje dag igenom väggen och räckte lärjungarne deras mat. Den, som höll skolan, förbehöll sig såsom sin egendom den, hvilken gick sist ut af dem, som hvart år lemnade skolan. Men, enär de nu visste att den onde var skolans egare, ville hvar och en, såvida det stod i hans makt, undvika att vara sista man, då de lemnade skolan. En gång var det tre isländare i svartkonstskolan : Semund den frode, Kalf Arneson och Halfdan Eldjernsson eller Einarsson, hvilken sednare sedermera blef prest i Fell uti Sletteli. De skulle lemna skolan på en och samma gång, och Semund tillbjöd sig att gå sist ut, hvarmed de andra naturligtvis voro mycket väl belåtna. Semund kastade då en stor kappa omkring sig, men lät ärmarne hänga lösa och tillknäppte den icke. Man måste gå uppför en trappa, för att komma upp från skolhuset. Då nu Semund kom upp på trappan, grep den onde i hans kappa och sade: Dig eger jag. Seemund kastade då kappan från sig och sprang ut, och den onde behöll endast kappan i sina händer. Men jerndörren brakade på sina gångjern och slog Samund så hårdt på hälarne att de sårades, hvarvid Semund sade: Der slog dörren igen vid hälarne, och sedan har detta blifvit ett ordspråk. Således kom Semund den frode bort från svartkonstskolan, med sina kamrater. Andra berätta deremot, att då Saemund den frode gick uppför trappan och kom till svartkonstskolans dörr, sken solen på honom och kastade hans skugga på väggen. Då nu den onde ville taga Semund, sade denne: Jag är icke den siste. Ser du ej den, som kommer efter mig? Den onde grep då efter skuggan, som han antog att vara en menniska; men Semund slapp ut, under det dörren slog honom på hälarne. Men ifrån den dagen var Semund den frode alltid utan skugga, ty den ville den onde aldrig gifva tillbaka. Kalf Arneson efterskickade en prest. Kalf Arneson, som var samtidig och god vän med Semund den frode, föll en gång 1 en svår sjukdom. Då kom den onde till honom, der ) Sxemund den frode, född år 1056, död 1133 som prest i Odde Prestekald, samlaren af den äldre Eddans sånger, var en af sitt tidehvarfs lärdaste män.