Isländska sagor.
(Efter C. Andersen.)
Saga om Scemund den frode ). I. Svart-
konstskolan. Det fanns en gång i gamla
dagar någonstädes ute i verlden en skola, som
het svartkonstskolan. Der lärde man troll-
domskonst och annan gammal visdom. Denna
skola var sålunda inrättad att den hölls i en
mycket fast uppförd jordkula, som ej hade
något fönster, och till följd deraf rådde det
svartaste mörker derinne. Der fanns ingen
lärare, ty man lärde allt af böcker, hvilka
voro skrifna med eldsröda bokstäfver, som
kunde läsas i mörkret. Aldrig fick någon,
som undervisades der, komma ut under öppen
himmel eller se dagens ljus, så länge han up-
pehöll sig der, men 3 eller 7 vintrar måste
han blifva der, innan han kunde blifva ut-
lärd i konsten. En grå och luden hand kom
hvarje dag igenom väggen och räckte lärjun-
garne deras mat. Den, som höll skolan, för-
behöll sig såsom sin egendom den, hvilken
gick sist ut af dem, som hvart år lemnade
skolan. Men, enär de nu visste att den onde
var skolans egare, ville hvar och en, såvida
det stod i hans makt, undvika att vara sista
man, då de lemnade skolan.
En gång var det tre isländare i svart-
konstskolan : Semund den frode, Kalf Arne-
son och Halfdan Eldjernsson eller Einarsson,
hvilken sednare sedermera blef prest i Fell
uti Sletteli. De skulle lemna skolan på en
och samma gång, och Semund tillbjöd sig att
gå sist ut, hvarmed de andra naturligtvis voro
mycket väl belåtna. Semund kastade då en
stor kappa omkring sig, men lät ärmarne hän-
ga lösa och tillknäppte den icke. Man måste
gå uppför en trappa, för att komma upp från
skolhuset. Då nu Semund kom upp på trap-
pan, grep den onde i hans kappa och sade:
Dig eger jag. Seemund kastade då kappan
från sig och sprang ut, och den onde behöll
endast kappan i sina händer. Men jerndörren
brakade på sina gångjern och slog Samund
så hårdt på hälarne att de sårades, hvarvid
Semund sade: Der slog dörren igen vid hä-
larne, och sedan har detta blifvit ett ord-
språk. Således kom Semund den frode bort
från svartkonstskolan, med sina kamrater.
Andra berätta deremot, att då Saemund
den frode gick uppför trappan och kom till
svartkonstskolans dörr, sken solen på honom
och kastade hans skugga på väggen. Då nu
den onde ville taga Semund, sade denne: Jag
är icke den siste. Ser du ej den, som kom-
mer efter mig? Den onde grep då efter
skuggan, som han antog att vara en menni-
ska; men Semund slapp ut, under det dör-
ren slog honom på hälarne. Men ifrån den
dagen var Semund den frode alltid utan
skugga, ty den ville den onde aldrig gifva
tillbaka.
Kalf Arneson efterskickade en prest. Kalf
Arneson, som var samtidig och god vän med
Semund den frode, föll en gång 1 en svår
sjukdom. Då kom den onde till honom, der
) Sxemund den frode, född år 1056, död 1133
som prest i Odde Prestekald, samlaren af den äldre
Eddans sånger, var en af sitt tidehvarfs lärdaste män.