— Hvar är pappa?
— Han kommer snart.
— Han är då inte i ... i... det här
huset?
— Nej, men han kommer snart hit.
— Jag längtar så mycket att få omfamna
min pappa . .. Jag är så rädd, så rädd...
först när jag får se honom blir jag åter trygg.
— Du får se honom om några minuter,
mitt goda barn . . . lugna dig så länge, du
har alls ingenting att frukta.
Under det Rlille talade öppnade han en
liten längst bort i rummet befintlig tapetdörr,
hvarifrån man kunde se de första stegen på
den trappa som ledde upp till husets enda
våning.
Med den högra handen fattade han
Blanche och i den venstra tog han ett ljus
och släpande den lilla flickan med sig, gick
han med snabba steg uppför trätrappan.
Uppkommen i första våningen, öppnade
han en dörr och mannen och barnet inträdde
nu i en sängkammare, som ej var öfverdrifvet
stor och hvars utseende var mera leende och
trefligt.
Detta rum hade ännu qvar sitt amöble-
mang från den gamla goda tiden, d. v. s. från
det förflutna århundradet, från hvars slut hela
det lilla huset daterade sig.
Man såg der en stor hvitmålad säng, som
en gång varit smyckad med rika förgyllningar
och öfver hvilken ännu prunkade en riktig
tronhimmel, från hvilken tjocka brokiga da-
mastgardiner nedföllo i tjocka veck.
Der funnos äfven ett halft dussin länsto-
Jar i samma stil, mellan fönstren syntes en