en gäng om hvars tillvaro endast Rodille hade
vetskap.
Det var i bottenvåningen i det ena af
dessa två hus, som den sal låg hvilken vi re-
dan beskrifvit och som med sitt solida galler-
verk af flätade jerntrådar tjenade den nära
hundaårige fader Legrip till kontor.
Det var i källaren Rodille förvarade sin
skatt, denna bländande samling af ädelstenar
och guld, hvarpå vi redan vid vår berättelses
början varit i tillfälle att kasta en blick.
Det angränsande huset ansågs, som vi
veta, att stå öde. De väl madrasserade innan-
luckorna gjorde det också möjligt att utifrån
uppfånga en enda ljusstråle från de två lam-
porna fästade på ömse sidor om den stora
spegel, framför hvilken Rodille alltid åväga-
bragte sin förklädnad, när någon inbringande
handelsoperation kallade fader Legrip på hans
embetsrum.
För öfrigt tillbragte Rodille aldrig mer
än åtta, tio minuter i detta rum, hvilket för
honom endast var en klädloge, hvari han om-
bytte kostym och fulländade sin metamorfos
då ban skulle visa sig på scenen i den sal
hvartill lönngången ledde.
Rodille öfverskred med Blanche tröskeln
till det första huset. Han läste igen porten
efter sig, försköt reglarna, påtände ett ljus,
och satte den lilla flickan på en af de gam-
malmodiga och dammiga stolarna, som stodo
längs efter väggen.
— Hu! hvad här är svart och dystert!
stammade Blanche. Näg mig, min herre, är
det här ett fängelse?
— Nej, mitt barn, svarade RBodille.