stor spegel hvaröfver hängde en tafla målad
i Watteaus eller Lancrets manår, på spisel-
kransen såg man en pendyl af snäckor och
och ett par kandelabrar och midt i rummet
stod en gueridon med en röd marmorskifva.
En gammal urblekt och nött turkisk matta
betäckte golfvet.
— Tycker du inte att det här är ett
vackert rum, min lilla engel? frågade Rodille
som såg barnets blickar nyfiket sväfva omkring
sängkammaren.
— Ja, här är mycket vackert, svarade
Blanche, mycket vackrare än dernere och
hemma hos oss . . . men jag skulle så gerna
vilja . ..
— Se pappa! afbröt banditen hånfullt
Ja, det är en känd sak . .. det kunna vi re-
dan utantill . . . För tusan, jag har ju sagt
dig att han kommer... gif dig en stund
tillfreds . . . hon skall väl ha tillräcklig tid
på sig att hinna hit.
Blanche sänkte sitt hufvud och teg; hen-
nes förskräckelse och ångest fördubblades.
Rodille uppdrog ur sin ficka ett bröd, en
bit fågelpastej inlindad i en bit papper, några
frukter och en af dessa fältflaskor som jägarne
vanligen ha med sig fyllda med bränvin eller
rhum då de ströfva omkring i skog och mark
för att vinna något byte.
Han uppdukade alltsammans mycket or-
dentligt på gu6ridonen.
— Du bör nu vara hungrig, min lilla tös,
sade Rodille med ett leende som skulle vara
uppmuntrande.
Blanche gjorde en nekande åtbörd.
(Karta Y