nom sednaste landtdag Finlands qvinnor be-
viljade myndighet. Salongen var för tillfället
smakfullt prydd med granar, draperier, fanor
och i fonden en transparent, föreställande Fin-
lands vapen, omgifvet af en eklöfs- och lager-
krans, ofvan hvilken stodo att läsa orden:
Den 31 Oktober 1864. — En talare skildrade
vid festens början huru qgvinnans samhälls-
ställning hos olika nationer städse berott af
den bildningsgrad, dessa nationer innehaft,
samt huru de henne beviljade större rättighe-
ter å sin sida mäktigt bidragit att höja de
folk, hvilka fattat och erkänt hennes värde
samt inrymt henne en deremot svarande sam-
hällsställning. I sammanhang härmed berör-
des medeltidens och chevaleriets betydelse för
den vest-europeiska civilisationen, samt huru
de folk, hvilka ej kunna anses hafva genom-
gått denna utvecklingsgrad, ännu inrymma
qvinnan en jemförelsevis lägre och mera be-
roende ställning. Slutligen utbragtes en skål
för qinnans myndighet och det framsteg 1 hu-
manitet, hvarom lagen af den 31 okt. 1864
också i sin mån vittnar, hvarefter vårt land,
ackompagneradt af instrumentalmusik, afsjöngs.
Härefter vidtog dans, som med liflighet fort-
gick till frampå morgonen, och hvarvid da-
merna i öfverensstämmelse med deras nyför-
värfvade värdighet, voro de, som uppbjödo till
polonäsen. Den vackra festen, den första och
enda, som oss veterligt, hittills i vårt land
blifvit firad af nämnda anledning, qvarlemnade
hos de närvarande ett angenämt minne.
El äryckenskapens offer. I
förgår vid middagstiden tilldrog sig vid ban-
gården i Göteborg att ett bränvinsfat gick sön-
der så att innehållet, sextongradig sprit, rann
ut. Af de vid dylika tillfällen oftast närva-
rande trasiga figurer ur samhällets drägg skyn-
dade åtskilliga fram, medan drängarne hemtade
nya fat, för att begagna sig af det gynnande
tillfället till ett extra rus. En af dessa, förre
droskkusken Jonsson, som genom liderlighet
sjunkit ned till de trasigaste bland de trasiga,
skyndade fram och förtärde, liggande på mar-
ken, den utrinnande elddrycken. Några andra
af sällskapet upphemtade sprit i sina mössor,
men de återkommande drängarne fråntogo dem
dessa. Jonsson hade emellertid druckit så
mycket, att han i fullkomligt medvetslöst till-
stånd måste på en kärra föras till polisvakten.
Oaktadt tillkallad läkarehjelp kunde den olyck-
lige uslingen icke återställas, utan afled sent
på aftonen i måndags.
El annat offer för vruwusel. I
Wahlbo vid Gefle inträffade för åtta dagar
sedan den olyckshändelsen att fördelstagaren
Lars Andersson från Åsbyggeby, hvilken lör-
dagen den 4 d:s i yrvädret var in till staden,
der han qvardröjde till fem på gvällen och
rundligt förplägade sig med bränvin, på hem-
vägen blef nedsnöad och ihjälfrös. Vid Pers-
borg hade man på söndagen hört hans nöd-
rop, men troende det vara fulla bönder, som
ofta hålla väsen, hade man ej fästat sig der-
vid, hvadan han först påträffades någon dag i
förra veckan. -— Samma olycka var nära att
inträffa i fredags då en underhafvande från
Holmsund påträffades liggande stelfrusen på
fjerden och hade utan tvifvel omkommit om
ej possessionaten Elfstrand, som sjelf färdades
förbi, påträffat honom, hvarefter mannen efter
nödig behandling qvicknade vid.
Ur det menskliga eländet. Från
en höskulle hos skogvaktaren Molin under
Kåfö i Nerike nedkröp i lördags en 40-årig
mansperson, Sven Ekegren, sedan han, enl. egen
uppgilt, tillbringat nio dygn under denna kalla
vinter på nämnda skulle, utan föda och med
full föresats att svälta ihjel. En medhafd knif
säger han sig två gånger hafva fört till stru-
pen för att göra ett hastigare slut på sitt
elände, men besinnat sig. När han nu omsi-
der, ytterst plågad af hunger och köld, kröp
fram ur sitt gömsle, voro hans fötter uppsvill-
da och benen svarta ofvan knäen. Man tog hand
om honom och forslade in honom till länslasa-
rettet i Örebro, der han nu vårdas — Ekegren,
som tidtals haft drängtjenst, tidtals varit utan
arbete och under många år icke någorstädes
varit ordentligt mantalsskrifven, vitsordas dock
såsom en både ordentlig, händig och duglig
arbetare.