skall finna sin tillvaro odräglig och förbanna sin födelsestund. Skall hos oss något stort bedrifvas; skola våra goda landsmän kunna förmås att med allvar lägga hand vid någon sak, så måste de dertill lockas med utsigten till en god måltid. Jag tviflar alls icke på att Esau, som sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling, hade svenskt blod i sina ådror. Ordet bord är ett af svenskens käraste ord, så kärt, att han kallar sjelfvaaltaret ikyrkan för Herrans bord och kanske närmar sig det så mycket heldre, som han der kan få något till lifs. De ljusaste id6er, de manligaste beslut hafva hos en svensk vanligen sin upprinnelse ur en god måltid. Han känner ingen värre fiende, näst törsten måhända, än hungern; den är honom förhatligare än ryssen. Historien har också tillräckliga exempel på, att svenska besättningar i belägrade fästningar heldre underkastat sig den hårda lotten att låta hugga sig i stycken, än blifva uthungrade. Det bästa tal, som en svensk general kan hålla till sin stridsfärdiga armåe, bör kort och tydligt uttrycka, att efter bataljen väntar en grundlig måltid: Kamrater! bör han säga, gslåss i dag som hjeltar; efter slutad batalj skola de, som lefva öfver, få smörja kråset i tre runda timmar! Och hvarhelst en så klok general tågar fram skall han häfda svenska namnets ära; men ve honom, om han ej står fast vid ord och löfte! Han skulle då förlora hela sin popularitet inom den honom anförtrodda armöen och få mot sig en stark opposition, vid hvarje nytt företag 100,000 upproriska bedragna magar. Jag kände i min ungdom en gammal grenadier, som vid ett fiendtligt anfall af svenskarne i Westphalen, hemförde såsom segerbyte en skinka. Den första fråga en äkta, infödd svensk gör när han skall gifta sig, rörande sin tillkommande hustru, är oftast den: Har hon pengar?? Den andra är deremot alldeles säkert den: Kan hon laga mat?? ; Vid kungens sista besök i Norrköping var den bästa lektyr man hade att bjuda honom — en matsedel, skrifven onekligen med stor författaretalang och värd all uppmärksamhet af en svensk konung. Af alla studier som nu för tiden öfvas af vår manliga beau monde är den af matsedeln det mest grundliga. eKan han försörja dig? d. v. s. kan han gifva tillräckligt att äta? frågar den omtänksamma modren sin giftvuxna dotter, som fått en friare. Utfaller denna fråga jakande, så kan friaren också vara säker om flickans ja. Kärleken betingas af magens utsigt att få sina anspråk tillfredsställda, och det är ett äkta svenskt ordspråk, som säger, att när brödlösheten tittar in genom dörren, rymmer kärleken sin kos genom fönstret. Det finnes ingen sorg — ingen vedermöda hos en eljest frisk, svensk menniska, som ej till någon del flnner sin lindring i ett rågadt fat, och det värsta symptomet vid en sjukdom är, att man mister aptiten. Kan endast den sjuke sanningsenligt säga: Gudskelof, min aptit är god! så känner han sig ändå någorlunda lycklig. Sätt presidenten vid en väl serverad taffel och bonden vid ett rågadt potatisfat, och båda skola känna sig lika lyckliga och ej vilja byta lott med sjelfva franska kejsaren, i fall denne skulle, på grund af dålig mage, ej hafva god aptit. Att äta ut folk? är ett ganska sinnebildsrikt uttryck. Härmed menas naturligtvis ej att äta upp folk, hvilket skulle i många fall blifva en mycket seg måltid, utan meningen är, att man ställer så till, att annat folk ej får något att äta, hvilket är en fråga om lif och död. Du kan stjäla heder och ära ifrån menniskor; det gör mindre; men stjäl du brödet ifrån dem, så har du gjort dem det värsta du kan göra. Ett alldeles falskt ordspråk är det, som säger att det är bättre att vara brödlös än rådlös. Men stopp nu med alla själsansträngande funderingar, ty der kommer kyparen med min portion beef, och maten tystar munnen på hvarje ärlig svensk. (W. IL. T.)