skall finna sin tillvaro odräglig och förbanna
sin födelsestund.
Skall hos oss något stort bedrifvas; skola
våra goda landsmän kunna förmås att med
allvar lägga hand vid någon sak, så måste de
dertill lockas med utsigten till en god måltid.
Jag tviflar alls icke på att Esau, som sålde
sin förstfödslorätt för en grynvälling, hade
svenskt blod i sina ådror.
Ordet bord är ett af svenskens käraste
ord, så kärt, att han kallar sjelfvaaltaret ikyrkan
för Herrans bord och kanske närmar sig
det så mycket heldre, som han der kan få
något till lifs.
De ljusaste id6er, de manligaste beslut
hafva hos en svensk vanligen sin upprinnelse
ur en god måltid. Han känner ingen värre
fiende, näst törsten måhända, än hungern;
den är honom förhatligare än ryssen. Histo-
rien har också tillräckliga exempel på, att
svenska besättningar i belägrade fästningar
heldre underkastat sig den hårda lotten att
låta hugga sig i stycken, än blifva uthun-
grade.
Det bästa tal, som en svensk general kan
hålla till sin stridsfärdiga armåe, bör kort och
tydligt uttrycka, att efter bataljen väntar en
grundlig måltid: Kamrater! bör han säga,
gslåss i dag som hjeltar; efter slutad batalj
skola de, som lefva öfver, få smörja kråset i
tre runda timmar! Och hvarhelst en så
klok general tågar fram skall han häfda sven-
ska namnets ära; men ve honom, om han ej
står fast vid ord och löfte! Han skulle då
förlora hela sin popularitet inom den honom
anförtrodda armöen och få mot sig en stark
opposition, vid hvarje nytt företag 100,000
upproriska bedragna magar.
Jag kände i min ungdom en gammal gre-
nadier, som vid ett fiendtligt anfall af sven-
skarne i Westphalen, hemförde såsom seger-
byte en skinka.
Den första fråga en äkta, infödd svensk
gör när han skall gifta sig, rörande sin till-
kommande hustru, är oftast den: Har hon
pengar?? Den andra är deremot alldeles sä-
kert den: Kan hon laga mat?? ;
Vid kungens sista besök i Norrköping var
den bästa lektyr man hade att bjuda honom
— en matsedel, skrifven onekligen med stor
författaretalang och värd all uppmärksamhet
af en svensk konung. Af alla studier som
nu för tiden öfvas af vår manliga beau monde
är den af matsedeln det mest grundliga.
eKan han försörja dig? d. v. s. kan
han gifva tillräckligt att äta? frågar den
omtänksamma modren sin giftvuxna dotter,
som fått en friare. Utfaller denna fråga ja-
kande, så kan friaren också vara säker om
flickans ja. Kärleken betingas af magens
utsigt att få sina anspråk tillfredsställda, och
det är ett äkta svenskt ordspråk, som säger,
att när brödlösheten tittar in genom dörren,
rymmer kärleken sin kos genom fönstret.
Det finnes ingen sorg — ingen veder-
möda hos en eljest frisk, svensk menniska,
som ej till någon del flnner sin lindring i ett
rågadt fat, och det värsta symptomet vid en
sjukdom är, att man mister aptiten. Kan en-
dast den sjuke sanningsenligt säga: Gudske-
lof, min aptit är god! så känner han sig än-
då någorlunda lycklig.
Sätt presidenten vid en väl serverad taf-
fel och bonden vid ett rågadt potatisfat, och
båda skola känna sig lika lyckliga och ej vilja
byta lott med sjelfva franska kejsaren, i fall
denne skulle, på grund af dålig mage, ej hafva
god aptit.
Att äta ut folk? är ett ganska sinne-
bildsrikt uttryck. Härmed menas naturligtvis
ej att äta upp folk, hvilket skulle i många
fall blifva en mycket seg måltid, utan menin-
gen är, att man ställer så till, att annat folk
ej får något att äta, hvilket är en fråga om
lif och död. Du kan stjäla heder och ära
ifrån menniskor; det gör mindre; men stjäl
du brödet ifrån dem, så har du gjort dem det
värsta du kan göra.
Ett alldeles falskt ordspråk är det, som
säger att det är bättre att vara brödlös än
rådlös.
Men stopp nu med alla själsansträngande
funderingar, ty der kommer kyparen med
min portion beef, och maten tystar munnen
på hvarje ärlig svensk. (W. IL. T.)