Tillfrågad derom svarade Vaubaron att
han ej ens till namnet kände någon jurist,
och att han utan tvekan antog den som dom-
stolen värdigades välja åt honom.
Samma dag underrättade man honom att
den stränga order som blifvit utfärdad att han
ej fick meddela sig med någon, blifvit upp-
häfd, och en timma sednare inträdde i hans
cell en ung man med ett ädelt ansigte, ari-
stokratisk hållning och af snille blixtrande
ögon.
Det var fångens, af rätten utnämnde ad-
vokat. Den unge mannen tillkörde en ansedd
embetsmannafamilj. Om vi här nedskrefyo
hans namn, skulle våra läsare få se att detta
namn sedan 1830 blifvit namnkunnigt.
— Min herre, jag kommer till er, om ej
med en stor talang, så åtminstone med en
brinnande längtan att kunna tjena er, sade
den unge mannen åt Vaubaron. Yar öfverty-
gad om att jag vill göra allt hvad som står i
en menniskas makt för att rädda er... och i
utbyte för mina ansträngningar ber jag er en-
dast om en sak: haf fullt förtroende till mig!
Jag vet att ni vid förhören, oaktadt de för-
krossande bevis som hopat sig emot er, på det
mest energiska sätt nekat, och att ni ingen
enda gång fört tvetalan... Öppna ert hjerta
och ert samvete för mig... säg mig hela san-
ningen ... Min högsta önskan är att kunna
tro er och att fiona er oskyldig... Det före-
kommer mig som om tusende röster skulle
höja sig inom mig för att intyga er oskuld,
att ni verkligen icke är den brottslige, och
jag hoppas att jag, i så fall, i min orubbliga