i sin bok annotera något inköp, derigenom ge-
nast skulle ha dragit polisens uppmärksamhet
på sig och sina affärar, det andra emedan
han, om han tillstått att han i sina händer
haft Jean Vaubarons grafstickel, skulle ha nöd-
gats redogöra för hvarthän den tagit vägen,
åt hvem han sålt den eller hvilken han hade
skäl att misstänka för att ha stulit den.
Detta skulle ovilkorligt ha förorsakat ef-
terforskningar, hvilka kunnat kompromettera
honom sjelf och leda till Rodilles upptäckande
och arresterande, något som han för hvarje
pris ville undvika. Läsaren vet redan hvilka
de motiver voro som gjorde Rodille helig för
Laridon.
Klädmäklaren sade allt detta till sig sjelf
under det han helt långsamt banade sig väg
genom hopen, han upprepade oafbrutet för
sig att det skulle ha varit en galenskap att
ha handlat annorlunda än han gjort och ändå
såg han oupphörligt framför sig en blek och
hotande bild — bilden af Vaubaron som sträc-
kande sina i kedjor smidda händer emot ho-
nom, öfver hans hufvud nedkallade himlens
förbannelse och straff.
Men må nu Laridon fortsätta sin väg och
förgäfves söka att nedtysta sitt samvete som
högt ropade inom honom att han fegt förne-
kat och till ett nesligt straff öfverlemnat en
oskyldig, och låtom oss återvända till Concier-
geriet der det sönderslitande skådespelet af
nya lidanden väntar oss.
— Se här er mat, hade fångknekten sagt
at mekanisten pekande på en med vatten fylld
kruka bredvid hvilken låg ett groft bröd, in-