i sin bok annotera något inköp, derigenom genast skulle ha dragit polisens uppmärksamhet på sig och sina affärar, det andra emedan han, om han tillstått att han i sina händer haft Jean Vaubarons grafstickel, skulle ha nödgats redogöra för hvarthän den tagit vägen, åt hvem han sålt den eller hvilken han hade skäl att misstänka för att ha stulit den. Detta skulle ovilkorligt ha förorsakat efterforskningar, hvilka kunnat kompromettera honom sjelf och leda till Rodilles upptäckande och arresterande, något som han för hvarje pris ville undvika. Läsaren vet redan hvilka de motiver voro som gjorde Rodille helig för Laridon. Klädmäklaren sade allt detta till sig sjelf under det han helt långsamt banade sig väg genom hopen, han upprepade oafbrutet för sig att det skulle ha varit en galenskap att ha handlat annorlunda än han gjort och ändå såg han oupphörligt framför sig en blek och hotande bild — bilden af Vaubaron som sträckande sina i kedjor smidda händer emot honom, öfver hans hufvud nedkallade himlens förbannelse och straff. Men må nu Laridon fortsätta sin väg och förgäfves söka att nedtysta sitt samvete som högt ropade inom honom att han fegt förnekat och till ett nesligt straff öfverlemnat en oskyldig, och låtom oss återvända till Conciergeriet der det sönderslitande skådespelet af nya lidanden väntar oss. — Se här er mat, hade fångknekten sagt at mekanisten pekande på en med vatten fylld kruka bredvid hvilken låg ett groft bröd, in