haft skäl att beklaga mig öfver er, och ehuru
litet jag känner er hyser jag för er ett lifligt
deltagande . ., Om det derför stode i min
makt skulle jag gerna vilja rädda er, det vet
Gud. . . men vi befinna oss för närvarande på
ett ställe som jag vördar allt för högt för att
här säga någonting annat än sanningen.
Vaubaron kände sig gripen af ett doft
raseri. Hans hufvud var förvirradt, det svart-
nade för hans ögon och hans händer knöto
sig krampaktigt. Det hade för honom randats
ett af dessa fruktansvärda ögonblick, då till
och med den hederligaste menniska, om hon
i sin närhet finner ett vapen, fattar det och
dödar dermed:
— Ah! det är nedrigt! ... mycket,
mycket nedrigt! utropade han med ihålig röst,
sträckande emot klädmäklaren med en hotande
åtbörd sina af handklofvarne omslutna händer.
— Denne man minns allt, han har ingenting
glömt, han är min fiende, han vill störta mig
i olyckan! . .. Hvarföre? . .. Jag vet det
ej sjelf! . .. men han vill det och hans tyst-
nad är det fegaste af alla mord... Fullända
då ditt verk, usling! . . . blif menedare!...
svär att jag ljugit! . . . straffet skall ej länge
låta vänta på sig! .. .Jag förbannar dig och
Gud dömer dig!
Laridon trodde ej mycket på Gud, och
det var just icke den himmelska rättvisans
straff han fruktade, men det låg någonting så
hemskt i Jean Vaubarons ord och röst, att
den syniske. bofven bleknade, hans ben böjde
sig under honom och han var ett ögonblick
nära att falla i vanmakt.
— Fånge, jag förbjuder er att förolämpa