haft skäl att beklaga mig öfver er, och ehuru litet jag känner er hyser jag för er ett lifligt deltagande . ., Om det derför stode i min makt skulle jag gerna vilja rädda er, det vet Gud. . . men vi befinna oss för närvarande på ett ställe som jag vördar allt för högt för att här säga någonting annat än sanningen. Vaubaron kände sig gripen af ett doft raseri. Hans hufvud var förvirradt, det svartnade för hans ögon och hans händer knöto sig krampaktigt. Det hade för honom randats ett af dessa fruktansvärda ögonblick, då till och med den hederligaste menniska, om hon i sin närhet finner ett vapen, fattar det och dödar dermed: — Ah! det är nedrigt! ... mycket, mycket nedrigt! utropade han med ihålig röst, sträckande emot klädmäklaren med en hotande åtbörd sina af handklofvarne omslutna händer. — Denne man minns allt, han har ingenting glömt, han är min fiende, han vill störta mig i olyckan! . .. Hvarföre? . .. Jag vet det ej sjelf! . .. men han vill det och hans tystnad är det fegaste af alla mord... Fullända då ditt verk, usling! . . . blif menedare!... svär att jag ljugit! . . . straffet skall ej länge låta vänta på sig! .. .Jag förbannar dig och Gud dömer dig! Laridon trodde ej mycket på Gud, och det var just icke den himmelska rättvisans straff han fruktade, men det låg någonting så hemskt i Jean Vaubarons ord och röst, att den syniske. bofven bleknade, hans ben böjde sig under honom och han var ett ögonblick nära att falla i vanmakt. — Fånge, jag förbjuder er att förolämpa