en större sedel, hvars nummer fanns bland
dem som tagits från den mördade Gruson.
Berings veteran. I Exmouth uti
engelska erefskapet Devonshire dog för icke
längesedan cn fru Anna Perrian, som under
senasiv åren af förra århundradet deltog i
striden mot fransmännen. Hon åtföljde nem-
ligen sin man, en matros, från 1794 till 1798
på örlogsfartygen Crescent och Orion i alla
större och miudre fäktningar samt bevistade
bland annat det ryktbara slaget vid Nilen.
Under striden hade hon sin plats bland ar-
tilleristerna i krutdurken och hjelpte dem att
förfärdiga patroner. Hon uppbar af engelska
regeringen en årlig pension af 180 rdr.
El engelskl daärheus. Broadmoor
Asylum är det dårhus, der vansinniga som be-
gått mord hållas inom lås och bom, så länge
det behagar drottvingen. Bedröfliga erfaren-
heter, som man hemtat af personer hvilka
man ansett fullkomligt botade och utsläppt,
hafva gifvit anledning till förordningen att de
som en gång blifvit förda till Broadmoor sko-
la stanna der för lifstiden. Der finnas nu
omkring 400 karlar och 60 qvinnor, som i
fråga om bostad, föda och all beqvämlighet
äro väl försedda. De mottaga besök af sina
vänner, brefvexla med dem obehindradt och
få promencra i trädgårdarne. Arbeta få de
deremot icke, emedan man då skulle nödgas
lemna dem verktyg, hvarigenom den ännu
hos de festa slumrande hågen för mord kunde
ånyo väckas till lif; det har visat sig, att de ef-
ter ett långt, lugut och friskt lefnadssätt vid
minsta nerfretning fått recidiv. Man möter i
denna byggnad de besynnerligaste grupper.
Personer, för hvilkas brott en gång hela Eng-
land ryste, språka här lugnt med hvarandra.
Hvad som genast faller främlingen i ögonen
är den hufvudskålsbildning, som man för det
mesta påträffar hos brottslingar; litet hufvud,
låg panna, orolig blick, smala skuldror och
osäker gång. Några läsa, andra skrifva och
åter andra spela dame eller gå fram och till-
baka i sin bur likt vilda djur; der kommer
en som ville göra sig känd och hvilken tror
sig ha uppnått detta mål; efter hvad hans
sätt utvisar. Det är just de obotliga som be-
ständigt tigga sin frihet, de vägra till och
med att bevista gudstjensten, smedan verkligt
galna icke kunna föredraga kloka menniskors
närhet. De som haft återfall föras genast i
afdelningen för de farligt vansinniga. Oxfort,
som var nära att mörda drottningen, är nu
en fet, äldre man och roar sig med att måla
dörrar och väggar. Besökande bestormas på
alla sidor af fångarne med böner att utverka
deras befrielse; men det vore mindre farligt
att utsläppa ett menageri, påstår den person,
hvars berättelse vi här meddelat.