en större sedel, hvars nummer fanns bland dem som tagits från den mördade Gruson. Berings veteran. I Exmouth uti engelska erefskapet Devonshire dog för icke längesedan cn fru Anna Perrian, som under senasiv åren af förra århundradet deltog i striden mot fransmännen. Hon åtföljde nemligen sin man, en matros, från 1794 till 1798 på örlogsfartygen Crescent och Orion i alla större och miudre fäktningar samt bevistade bland annat det ryktbara slaget vid Nilen. Under striden hade hon sin plats bland artilleristerna i krutdurken och hjelpte dem att förfärdiga patroner. Hon uppbar af engelska regeringen en årlig pension af 180 rdr. El engelskl daärheus. Broadmoor Asylum är det dårhus, der vansinniga som begått mord hållas inom lås och bom, så länge det behagar drottvingen. Bedröfliga erfarenheter, som man hemtat af personer hvilka man ansett fullkomligt botade och utsläppt, hafva gifvit anledning till förordningen att de som en gång blifvit förda till Broadmoor skola stanna der för lifstiden. Der finnas nu omkring 400 karlar och 60 qvinnor, som i fråga om bostad, föda och all beqvämlighet äro väl försedda. De mottaga besök af sina vänner, brefvexla med dem obehindradt och få promencra i trädgårdarne. Arbeta få de deremot icke, emedan man då skulle nödgas lemna dem verktyg, hvarigenom den ännu hos de festa slumrande hågen för mord kunde ånyo väckas till lif; det har visat sig, att de efter ett långt, lugut och friskt lefnadssätt vid minsta nerfretning fått recidiv. Man möter i denna byggnad de besynnerligaste grupper. Personer, för hvilkas brott en gång hela England ryste, språka här lugnt med hvarandra. Hvad som genast faller främlingen i ögonen är den hufvudskålsbildning, som man för det mesta påträffar hos brottslingar; litet hufvud, låg panna, orolig blick, smala skuldror och osäker gång. Några läsa, andra skrifva och åter andra spela dame eller gå fram och tillbaka i sin bur likt vilda djur; der kommer en som ville göra sig känd och hvilken tror sig ha uppnått detta mål; efter hvad hans sätt utvisar. Det är just de obotliga som beständigt tigga sin frihet, de vägra till och med att bevista gudstjensten, smedan verkligt galna icke kunna föredraga kloka menniskors närhet. De som haft återfall föras genast i afdelningen för de farligt vansinniga. Oxfort, som var nära att mörda drottningen, är nu en fet, äldre man och roar sig med att måla dörrar och väggar. Besökande bestormas på alla sidor af fångarne med böner att utverka deras befrielse; men det vore mindre farligt att utsläppa ett menageri, påstår den person, hvars berättelse vi här meddelat.