a ae ne OT BV VP MP ON haf fryser till. Och söderut är det icke en bit bättre; ty knappt har man ena dagen med stort besvär och ännu större tidsutdrägt hunnit skotta (o sancta simplicitas!) jernvägen fri från snö och skicka hit en utländsk post, så har man straxt derpå ett telegram som förkunnar att den eller den linien är ofarbar. Ehuru i sig sjelft föga tröstande, tycker jag mig ändock se en gryning till ett framtida bättre ide sednaste dagarnes tillägg att snöskottning är ändamålslös. Det kunde ju ganska lätt hända att vår herre en vacker dag sände oss ettordentligt yrväder, som sträckte sig litet längre än mellan t. ex. Elmhult—Ousby, och gjorde banan ofarbar på linien Stockholm—Malmö; skulle man då kanske falla på den mirakulösa iden att skotta? en sextio, sjuttio svenska mil? Jag undrar just om det då skulle vara ändamålslöst att söka hitta på någon annan utväg att rensa banan? Hm! Man kan komma på många fundurer, då man sitter så här i sin ensamhet och filosoferar. Aldrig är då heller menniskan nöjd här i verlden; och derför kan jag icke låta bli att undra, hur länge vi öfverhufvud skola få några underrättelser om hur det står till på jernvägen, sedan det blifvit till komplett evidens deduceradt att man utefter sjelfva banan icke på den ena stationen vet om bantåg kunna framkomma till nästa station eller icke. Jag börjar tro att det är enklast och bäst att helt simpelt stänga butiken tills det blir varmt och vackert igen, eller åtminstone tills banan hunnit bli kurerad från de der otäcka frostknölarne. Sista olyckan, (n:o torde Söndagsnisse benäget kunna angifva) äfvensom några af de föregående, visar att äfven jernvägsolyckor äro tänkbara utan alla de fasor och ohyggligheter som man under åratal vant sig att anse derifrån oskiljaktiga. Med bästa vilja i verlden kan jag icke finna något så synnerligen? bedröfligt i den kullerbytta herrar posttjensteMän gjorde. Atminstone måtte det väl kunna anses för en tröst i bedröfvelsen att få en kamin full med brinnande stenkol öfver sig och derigenom skyddas för förkylning, då man råkar ut för missödet att slungas ut i en snödrifva och ligga der sanslös, Gud vet huru länge. Men det kan då i allt fall icke bestridas att det var en öfver-askning. Då tycker jag det är en mycket större olycka, som hotar de unga postäimnena genom den början, som i dessa dagar skett att till stationsföreståndare antaga fruntimmer. Få damerna bara in ett finger, så få de också hela handen, så framt icke eljest poststyrelsen hittat på något arcanum, som skyddar mot qvinnans sedan urminnes tider beryktade trollkonster. Om det åtminstone vore fråga om fattiga gifta qvinnor, så ginge det väl an, men tyvärr är det just de ogifta, unga och gamla, men hvilka k. poststyrelsen är nog förmiten att vilja ge sig i färd. Hvarifrån har man då fått den besynnerliga iden att en qvinna skulle behöfva mindre inkomster för sitt uppehälle än en karl? Eller är det inte en gammal klagan bland allt mankön, att qvinnan är så slösaktig? Eller är det inte en känd sak både här och i andra länder, att så många qvinnor få gå ogifta, derföre att de unga herrarne, med huru litet allvar de än sköta sin egen ekonomi, finna det heliga äkta ständet allt för dyrbart och derföre heldre ingå förbindelser, som de kunna bli qvitt, så fort de göra för stort afbräck i kassan? Och om en sådan der postmästare i krinolin gifter sig, förlorar hon då sin tjenst, eller blir lönen då genom någon outredd naturkraft tillräcklig för en hel familj, eller tänker k. poststyrelsen utfärda något reglemente rörande familjens blifvande storlek? — Men på det sättet är jag rädd, att jag frågar mer än någon poststyrelse i verlden kan besvara; derför är det väl bäst att jag slutar. Tullinspektor Malmros tog lifvet af sig i förargelsen öfver att han icke kunde få bugt på tulldirektören Fåhreus; jag förmodar att han äfven derförinnan enligt gammal häfd instämde sin höge chef att inom natt och år möta honom på vederbörligt ställe. Dermed må nu vara hur som helst, så har äfven hr Fåhreus lemnat denna jemmerdalen; fartygen i hamnarne ha uttryckt sin bedröfvelse deröfver medelst flaggning på half stång, klockorna ha ringt öfver serafimerriddaren, och jag hoppas alltså att de båda herrarne nu ha tid på sig att reda ut sina affärer. Ett annat dödsfall har också timat i dessa dagar, som väckt måhända långt större bekymmer hos en betydlig del af Stockhoims befolkning än herr generaltulldirektörens bortgång. Hittills har Miinchens bäjerska bryggeri haft ett välförtjent namn om sig att lemna det bästa öl i hufvudstaden. Och jag förmodar att detta måste i första rummet räknas dess skicklige föreståndare hr Weber till förtjenst. Nu har han aflidit, i helt unga år; få se om och och