först denna natt fått penningarna . . . Vid-
blifver ni detta påstående?
— Ja, min herre, emedan det är strängt
öfverensstämmande med sanningen.
— Huru stor summa säger ni er ha fått?
— Fyra tusen francs.
— Af hvem?
— Af en man som jag ej känner.
Vaubaron uttalade dessa ord med en nå-
got darrande röst, för andra gången för-
stod han att det var från det hållet faran
hotade honom.
Den föregående nattens äfventyr förekom
honom sjelf så sällsamt att han insåg det
hvar och en för hvilken han berättade det,
skulle anse det otroligt; han insöfde sig der-
för intet ögonblick i det hoppet att man skulle
sätta tro till hans ord om han noggrannt re-
dogjorde derför.
Domaren och hans sekreterare utbytte en
iick liknande den som poliskommissarien sam-
ma morgon utbytt med sina två agenter.
I ert eget intresses namn, Jean Vaubaron,
uppmanar jag er att noga öfverlägga med er
sjelf innan ni fortsätter ert envisa nekande,
— inföll instruktionsdomaren. — TLyd mitt
råd, afstå från ett försvarssystem hvaraf ni
ej kan vänta den ringaste framgång . . . Tro
mig, en fullkomlig bekännelse skall skänka
er större välsignelse, ty den skall lätta ert
samvete och hvar och en skall hålla er räk-
ning derför.
— Ack, jag ser att ni tviflar på mina
ord, stammade mekanisten förtviflad. Hvad
jag säger er är likväl sant, jag svär det vid