först denna natt fått penningarna . . . Vidblifver ni detta påstående? — Ja, min herre, emedan det är strängt öfverensstämmande med sanningen. — Huru stor summa säger ni er ha fått? — Fyra tusen francs. — Af hvem? — Af en man som jag ej känner. Vaubaron uttalade dessa ord med en något darrande röst, för andra gången förstod han att det var från det hållet faran hotade honom. Den föregående nattens äfventyr förekom honom sjelf så sällsamt att han insåg det hvar och en för hvilken han berättade det, skulle anse det otroligt; han insöfde sig derför intet ögonblick i det hoppet att man skulle sätta tro till hans ord om han noggrannt redogjorde derför. Domaren och hans sekreterare utbytte en iick liknande den som poliskommissarien samma morgon utbytt med sina två agenter. I ert eget intresses namn, Jean Vaubaron, uppmanar jag er att noga öfverlägga med er sjelf innan ni fortsätter ert envisa nekande, — inföll instruktionsdomaren. — TLyd mitt råd, afstå från ett försvarssystem hvaraf ni ej kan vänta den ringaste framgång . . . Tro mig, en fullkomlig bekännelse skall skänka er större välsignelse, ty den skall lätta ert samvete och hvar och en skall hålla er räkning derför. — Ack, jag ser att ni tviflar på mina ord, stammade mekanisten förtviflad. Hvad jag säger er är likväl sant, jag svär det vid