. — Mathieu, sade han till sin skrifvare,
jag börjar nu.
Den unge mannen doppade sin penna i
bläckhornet och antog ställningen af en man
som ordnar sig till att skrifva.
— Ert namn? . . . frågade domaren.
— Jean Vaubaron.
— Er ålder?
— Tjugosex år och sex månader.
— Hvar är ni född?
— I Paris.
— Är ni gift?
— Ja.
— Har ni barn?
— En liten flicka.
— Hvad är ni?
— Mekanikus.
— Har ni några andra tillgångar än dem
ert arbete förskaffar er?
— Inga, åtminstone ej för närvarande.
— För närvarande säger ni... på hvad
hoppas ni då i framtiden?
— Jag har gjort två vigtiga uppfinnin-
gar som säkert en gång komma att inbringa
mig stora summor.
— Har ni förut varit kallad inför en
domstol? Har ni förut undergått bestraffning?
Dessa helt och hållet pro forma uttalade
frågor och som riktas till byarje anklagad kommo
Vaubaron att spritta till som om han fått ett
slag i ansigtet.