. — Mathieu, sade han till sin skrifvare, jag börjar nu. Den unge mannen doppade sin penna i bläckhornet och antog ställningen af en man som ordnar sig till att skrifva. — Ert namn? . . . frågade domaren. — Jean Vaubaron. — Er ålder? — Tjugosex år och sex månader. — Hvar är ni född? — I Paris. — Är ni gift? — Ja. — Har ni barn? — En liten flicka. — Hvad är ni? — Mekanikus. — Har ni några andra tillgångar än dem ert arbete förskaffar er? — Inga, åtminstone ej för närvarande. — För närvarande säger ni... på hvad hoppas ni då i framtiden? — Jag har gjort två vigtiga uppfinningar som säkert en gång komma att inbringa mig stora summor. — Har ni förut varit kallad inför en domstol? Har ni förut undergått bestraffning? Dessa helt och hållet pro forma uttalade frågor och som riktas till byarje anklagad kommo Vaubaron att spritta till som om han fått ett slag i ansigtet.