ströfvandet inom Steneby, Ärtemarks och Rö-
landa socknar, der påhelsning hos bekanta
gjordes och der han beredde sig spisa sin jul-
kost hos en zigenarestamfrände Fr. Rosenqvist
i Prest-Högsäter; men med anledning af kom-
missarien Luttropps och hans biträdens vid-
tagna spaningar öfvergafs det farliga grann-
skapet och vägen togs åter mot Steneby soc-
ken, der han uppehöll sig till den 17 Jan. då
kurs sattes på Åmål, för att under dervarande
marknad öppna marknadsoperationer i hans väg.
Den 18 uppträdde Hultqvist sålunda i
the Åmåliters stad, och hans spanande ögon
upptäckte der en värdig stallbroder i för 4:de
resan stöld straffade, men från lifstidsfängelse
benådade, illa beryktade Nils Nilsson från
Wäril i södra Halland. Vilkoren för associa-
tionen uppgjordes i blinken, och det nybil-
dade bolaget öppnade sin verksamket med att
inventera en vestgötahandlandes bodstånd,
hvars innehåll tillgreps. Med detta rof togo
brottslingarne vägen mot sydkanten och såsom
väl furnerade handlande, uppdukades lagret
på kroglägenheten Bethlehem i närheten af
Köpmannabro, der de stannade till den 19,
hvarefter vägen togs öfver fjellen till Uppe-.
ruds bruk och vidare genom södra Dal, Rostock,
Högsäter ned till Rådanefors och vidare till
Raknebo, genom Wassända socken med kurs
på Ladugården vid Göta-elf, dit de anlände
den 24 på aftonen i akt och mening att sätta
sig öfver elfven och vidare genom Gerdhems
socken med destination åt Halland för det till-
gripna godsets slutförsäljning. En 1 beredskap
liggande båt underlättade deras afsigt. De
öfverforo elfven, såsom de tyckte, och sedan
de stigit i land utstöttes båten för att såme-
delst igensopa spåren af deras stråt. De sågo
med förnöjelse båten drifvas mot fallen och
försvinna. En stark dimma rådde vid denna
tid på elfven. Stranden rekognoscerades: en
lada upptäcktes och antogs vara de yttersta
konturerna af en bondgård, men befanns vid
framkomsten vara enstaka. Nu fortsattes fär-
den, men kvart de vände sig fanns — endast
vatten; stark ström afskar brottslingarnes väg;
ty, o fasa! den strand, åt hvilken de hade
öfverlemnat sig, var — en ö. Denna ö till-
hörde Carlsberg och ligger ungefär midt i elf-
ven. Hungern och nattkylan manade dem
nu att upptäcka medel till räddning, och den
på ön stående ladan blef deras enda återstå-
ende hopp. De hafva förklarat, att inga qval
kunna förliknas vid dem de kände vid tanken
på att här gå sin undergång till mötes, men
en förtviflad belägenhet alstrar ock förtviflans
mod. Att nedrifva den på ön stående ladan
och deraf bilda en bräcklig farkost var hvad
de företogo, och dervid Nilsson var nära att
tillsätta lifvet i vattnet. Ändtligen var flot-
ten ihopstaplad, och de med brädstumpar i
stället för åror försedda resenärerna ombord
öfverlemnade sig sålunda åt strömmens hyvirf-
lande, giriga fors. Utkomna på floden drogs
deras färja med oemotståndlig makt af ström-
men ned mot — helvetesfallen, och en säker
död spökade för flyktingarnes ögon såsom
brottets lön. Denna deras färd mellan ett nä-
stan spårlöst hopp och en säker undergång
gaf ej tid till lång rådplägning, och Hultqvist
kastade sin robräda i strömmen och föll i
detta slags liknöjdhet om lifvet, som utmär-
ker djerfva och beslutsamma sinnen, förkla-
rande sig nöjd med sin sista färd på hvilken
han var. Nilsson deremot, mera feg och kär
i lifvet, grep efter halmstrået till räddning ur
sin lifsfara. Har såg en svag ljuspunkt ge-
nom dimman, och denna var det han anro-
pade med all den kraft hans lungor tillät,
och till lycka (eller om man vill till olycka)
för brottslingarne kom detta ljussken närmare.
En fiskare, som var ute på ljustring, observe-
rade ropen och skyndade att frånrycka ström-
men dess inom 10 minuter säkra rof. Fiska-
rens räddande båt fördes med säker hand mot
land, och de sågo från detta, hurusom deras
flotte vräktes utför fallen.
Ett faktum, som ofta befinnes hos för-
härdade brottslingar, att, knappt utkomna från
en straffanstalt, knappt befriade från en öf-
verhängande fara, i stället för att dylika hän-
delser borde varna dem för brottets och la-
stens väg, inslå de denna väg nästan ögon-
blickligt derefter; så äfven här. På rädda-
rens förfrågan hvilka de voro, svarades utan
minsta bryderi, att de voro handelsresande,
på väg till hemmet; att de utbjudit sina va-
ror till bönderna på andra sidan elfven och
att en af dessa. till hämd för det att han icke