Iivarjehanda Nyheter.
En ung dam från de tiljor som före
ställa veriden, gjorde bekantskap med en för
mögen man samt gjorde på hans hjerta så
djupt intryck, att han hade ögon — och
presenter blott för henne. Den unga damer
mottog blygsamt de sednare såsom en hyll-
ning åt hennes konst och tillät ingalunda den
artige gifvaren att på något sätt öfverskrida
gränslinien mellan vänskap och förtrolighet,
och drog alltid omsorg för att han träffade
på en qvinlig skyddsvakt, då han kom på be-
sök till henne eller om aftnarne promenerade
på gatorna med henne. Denna förvandling från en
efterlängtad duett till en trio var ingalunda i ka-
valjerns smak, men hennes pryderi ökade
immerfort hans kärleksglöd och han fortsatte
med sina gyllene preseuter, i förhoppning att
hennes väsende skulle antaga en mildare skep-
nad i grannskapet af hans eldiga passion, lik-
som den ädla metallen genom kemistens låga.
Den sista preseuten bestod i ett armband,
som kostade 1000 rdr; men äfven denna visa-
de sig overksam i fråga om den ledsamma
skyddsvaktens aflägsnande. En sådan dygd
var något nytt — och högst retande. En
vacker dag befann sig den hulda med sin till-
bedjare på något afstånd från sin bostad, na-
turligtvis åtföljd af den tredje, då hon plöts-
ligt stannade och bad om ursäkt, att en häf-
tig hufvudvärk tvingade henne att lemna hans
angenäma sällskap och gå hem. Kavaljeren
trodde icke riktigt på hufvudvärken och följde
på något afstånd efter den bortilande, som
dock tog en helt annan riktning än den som
förde till den gata, der den hårda konstnärin-
nan bodde. På en temligen enslig plats in-
fann sig plötsligt en ung man, som bjöd henne
armen, hvarefter skyddsengeln skyndsamt af-
lägsnade sig. Blodet steg den bedragne upp
åt hufvudet, men svartsjukan intalade honom
emellertid att se slutet på detta möte. Han
såg, huru paret begaf sig till en restaurant,
synbarligen för att intaga en fin supg. Nu
visste han nog. Med sammanbitna tänder vän-
de han stället ryggen och sökte förgäfves ro
sin ensamma kammare. Följande morgon
skref han till den trolösa ett bref, hvaruti
han återfordrade armbandet och kallade henne
en egennyttig, lättsinnig varelse, som under-
höll en kärleksförbindelse med en person, på
samma gång hon mottog presenter af en an-
nan. Till svar på brefvet erhöll han straxt
armbandet tillbaka. Hvad skulle han med
let? Han uppsökte två fattiga, gamla enkor,
erbjöd juveleraren att återköpa smycket, hvil-
ket denne gjorde med ett obetydligt afdrag,
lelade summan mellan de båda fattiga enkor-