Allt efter som Martha talade greps bon af en till yrsel gränsande exaltation, hvilken oupphörligt ökades. Hon glömde sin svaghet, sin mattighet, sin sjukdom, allt, hon hade endast en tanka, en önskan, hon ville proklamera sin mans oskuld, rycka honom undan rättvisans händer och åter föra honom med sig hem. Hon kastade sig ur sängen, och för ett ögonblick liksom väckt till ett nytt lif af den fixa id6 som beherrskade henne, hade hon kraft nog att hålla sig upprätt och hon började hastigt kläda sig. Ack, denna feberaktiga exaltation, denna skenbara kraft som för ett ögonblick uppehöll henne räckte knappt längre än en blixt. Innan några sekunder förflutit kände Martha sig blifva svagare än någonsin: en naturlig följd af hennes öfveransträngning. En utomordentlig mattighet grep henne och kom henne att svigta likt en blomma hvars stjelk blifvit afbruten af vinden. Hon förstod att hon var nära att falla till marken, men hon försökte hålla sig upprätt genom att med sina begge händer fatta omkring sängens gardiner. Tyvärr gick det tunna tyget sönder under henneg fingrar och hon sjönk till marken. Hon föll dock icke baklänges utan på knä och i denna ställning släpade hon sig under sönderslitande klagorop och konvulsiviska soyftningar till dörren.