Allt efter som Martha talade greps bon
af en till yrsel gränsande exaltation, hvilken
oupphörligt ökades.
Hon glömde sin svaghet, sin mattighet,
sin sjukdom, allt, hon hade endast en tanka,
en önskan, hon ville proklamera sin mans
oskuld, rycka honom undan rättvisans händer
och åter föra honom med sig hem.
Hon kastade sig ur sängen, och för ett
ögonblick liksom väckt till ett nytt lif af den
fixa id6 som beherrskade henne, hade hon
kraft nog att hålla sig upprätt och hon bör-
jade hastigt kläda sig.
Ack, denna feberaktiga exaltation, denna
skenbara kraft som för ett ögonblick uppehöll
henne räckte knappt längre än en blixt.
Innan några sekunder förflutit kände
Martha sig blifva svagare än någonsin: en na-
turlig följd af hennes öfveransträngning.
En utomordentlig mattighet grep henne
och kom henne att svigta likt en blomma
hvars stjelk blifvit afbruten af vinden.
Hon förstod att hon var nära att falla
till marken, men hon försökte hålla sig upp-
rätt genom att med sina begge händer fatta
omkring sängens gardiner. Tyvärr gick det
tunna tyget sönder under henneg fingrar och
hon sjönk till marken. Hon föll dock icke
baklänges utan på knä och i denna ställning
släpade hon sig under sönderslitande klagorop
och konvulsiviska soyftningar till dörren.