lopp framåt vägen, så mycket mer som de resande sågo sig förföljda af ett utaf de misstänkta djuren. På detta sätt fortsattes loppet till Högsby apotek, då nalle ej syntes mera. Händelsen lärer vara den, att en person från Högsby kört omkull på samma skog och spänt sin ovanligt lilla ölandshäst från åkdonet samt bundit den vid ett träd i dikeskanten. Denne person gick sedan till närmaste torp, för att skaffa den hjelp som erfordrades för åkdonets iordningsställande, men hade i brådskan bundit hästen så illa, att den kommit lös och begifvit sig vägen hemåt Högsby. Då herrarna körde förbi hästen var det så mörkt, att de ej kunde se honom när deras häst skyggade, deraf kan misstaget och kappkörningen få sin förklaring; den lösa hästen gjorde äfven sällskap, och på detta sätt satte den lilla ölänningen många myror i hufvudet på den person, som åkte bakpå vagnen, samt fart i både piska och häst, tills han vid Tingebro sprang till sitt stall — Så har mången inbillat sig se fyrfotade björnar och åtskilliga roliga björnhistorier cirkulera i Emådalen. — Äro alla lika rädda för de tvåfotade, som för de fyrfotade björnarne, så kunna affärerna snart taga en annan vändning, då kronolänsmannen på dörren gläntar — men då hjelper det ej att taga till benen. Ännu en björnhisloria. En person öfverraskades, då han en dag i förra veckan helt makligt promenerade på vägen vid Torsebro, oförmodadt af den hårresande anblicken utaf en stor svart björn. Hvad var att göra undor så fatta, ohyggliga omständigheter? Nalle tar vägen inåt skogen, och den promenerande mannen skyndade in i närmaste gramngårdar, der han med förskräckelsen målad i hela sitt väsende omtalade hvad han sett och hört. Denna berättelse väckte ett oerhördt rumor i det eljest så lugna Torscbro. Jägare och bönder församlades till stort antal, odjuret inringades, man hade på fullt allvar beslutat att det icke skulle undslippa med lifvet. När nalle märkte hvad som var å färde begaf han sig ned på den tillfrusna Helgeå och lyckades äfven bryta kedjan. Utkommen på isen eftersattes han dock oförtrutet af den djerfva skaran och sårades slutligen af ett böss-skott, hvarpå han utan betänkande kastade sig i den del af ån, som ännu gick öppen. Det var naturligtvis ett temligen kallt bad äfven för en björn, och nalle måste uppbjuda alla sina krafter för att, simmande mellan de flytande isstyckena, kunna uppnå det motsatta landet. Han upphanns emellertid af en person i ökstock, som ifrigare än de andra försökte att på denna väg nå sitt mål. Man tänke sig de på stranden ståendes utomordentliga förvåning, när de hörde förföljaren, framkommen till vidundret, utropa med en ton af högsta öfverraskning: Hvad tusan björnar, det är ju icke en björn, det är en hund! — Och så var äfven förhållandet. Orsaken till all denna uppståndelse var alldeles icke en björn, utan en stor svartlurfvig hund. Nå ja, misstaget var ursäktligt, men nog är det tråkigt, när utsigten till en storartad jagthistoria upplöser sig så snöpligt. Sjufaldt mord begånget af en finsk Siberie-fäånge.) Uti en by nära intill Krasnojarsk uti Siberien har en ditförvisad kolonist, finnen Blomfelt, begått ett sjufaldigt mord. Han var i tjenst hos distriktskrifvarens adjoint och lärer fått spaning om att denne innehade 300 rubel silfyer. Han beslöt att tillgripa dem, kosta hvad det ville. Han inväntade ett tillfälle, då husbonden gick ut i magasinet och dennes hustru ned i källaren, så att endast husbondens moder och lilla dotter voro qvar i huset, och Blomfelt beslöt då att utföra sin hemska plan. Han grep en yxa och mördade dermed först den gamla gumman och sedan det lilla barnet. Kort derpå inträdde en liten flicka från granngården, och Blomfelt tog äfven lifvet af henne. Efter flickan inträdde i rummet en vaktmästare från magasinet. Äfven denne föll ett offer för Blomfelts mördande yxa. Kort derpå inträdde husmodren, hvilken befann sig nära sin nedkomst. När värdinnan såg blodet och de mördades lik, hade hon endast hunnit fälla ett fasans utrop, då yxan äfven nådde henne och derjemte utsläckte det lif hon bar under sitt hjerta. Efter en! stund infaon sig grannhustrun för att efterfråga hvar hennes dotter hade blifvit af. Blomfelt nedgjorde äfven henne. Slutligen hemkom äfven husbonden. Blomfelt hade nu fått nog. af att handtera yxan och mötte honom derföre med laddadt gevär. Då hanen slog ned I klickade skottet. Men husbonden hade i sin fasa förlorat förmågan att röra sig. Han stod!