och öl höfligen undanbedes; — till the: två
Å tre uns frukt, eller ett par skorpor och en
rv; — till afton:
kopp the utan oridde och soc
tre eller fy uns köll eller fisk liksom till
Å
Å
bränvin ufan socker
middag, jemte ett eller tva slas rödvin;
till naden, om det behöts, ett glas
N
a två
vin chor sherry. Så Jofver Bantinoianern.
utan att en bårsmån afvika från sin utsta-
kade plan; han försmår ert bröd, mjölk, smör,
socker, öl — om de äro aldrig så aptitliga;
men ni gläder er att han åtminstone håller
sig skadeslös på ert vin, ty Banting har icke
noga bestämt huru stora glasen få vara. Det
är nästan samma diet som de engelska jockeyer-
na hålla, ty dessa måste, för att bli rätt lätta,
behandlas på samma sätt som kapplöpnings-
hästar. Detta lefnadssätt låter också ganska
väl bringa sig i harmonie med Liebigs kemi-
ska theori, hvilken sasom respirationsmedel
betecknar alla sådana niäringsmedel, som bilda
fett i kroppen, t. ex. stärkelse (bröd 0. s. V.),
socker och feta varor (smör, öl m. m.)
Men hvad Banting sjelf icke omtalat, men
som synnerligen talar för ett allmänt införan-
de af hans föreskrifter, är den omständigheten
att alla Bantingianer blifva icke blott magra,
utan äfven enligt lord Byrons theori snillrika,
eller åtminstone förblifva det ifall de varit
det förut. Af Byrons biografi får man nem-
ligen veta, att han vid festmåltider icke för-
tärde annat än fisk med mycket vinättika.
Tillfrågad hvarföre han lefde så tarfligt, sva-
rade han: Hungern mäste göra allt, den
skall hjelpa mig att bli mager; utan mager-
het kommer man ingenstäds ; aldrig har man
hört att en snillrik man varit fet. Lord !
Byron berättade också, att han stundom om
söndagarne icke förtärde något annat till fru-
kost än the och i stället för middag vid 5-
tiden tuggade preparerad tobak, för att stilla
den oangenäma känslan af hunger. Och då
han till bevis på sin magerhet lade eu väns;
hand till gin venstra sida, och denne försä-
krade, att han kunde räkna hvartenda refben
i hans kropp, svarade han att detta hjertli-
gen gladde honom. Så påstå också alla Ban-
tingianer, då man förundrar sig öfver deras
tilltagande magerhet. i
Eppdåreg efter axe, En person
bade gjort en middagsbjudning för sina vin-
ner. Vid mträdet i salen yttrade han till
gästerna: Mina herrar, jag är eu gammal
man, och om jag också icke är vidskeplig, så
är det mig likväl för er skull obehagligt att
ha 13 personer vid bordet; ingen får gå bort,
hur ska vi göra? En af gästerna rådde att
genast tillkalla ett stadsbud. Förslaget antogs
och ett nytt kuvert framsattes. Efter mid:
dagens slut tillfrågades stadsbudet, hvad man
var skyldig. Stadsbudet svarade genast: Mi-
na herrar, jag hav uträttat åtta uppdrag (så
många voro rätterna) och för hvart uppdrag
får jag 12 öre enligt taxa. Detta originella
svar framkallade allmän munterhet och säll-
skapet beslöt att betala hvarje uppdrag med
25 öre.
Krisen i fara. I cm af de senaste l
bataljerna vid Mississippi ropade sydstatsge-
veralen Pillow på sitt vanliga pompösa sätt
till en af sina officerare: — Gif eld, kapten
Duncan, krisen är kommen! — Utan att si-
ga ett ord vände sig Duncan till soldaterna,
som stodo för fot gevär. och kommenderade:
Of fyr! — Soldaterna förblefvo orörliga af
förvåning, emedan ej ens en katt syntes fram-
för fronten, och en gammal gråhårig sergeant
steg fram och gjorde ställningssteg, frågande:
Förlåt, herr kapten, men hvem skola vi skju-
ta på: — Skjut på krisen, svarade Duncan,
thörde ni inte att generalen sade, att han;
var kommen? I
Pyndighes. Herrar X och Y kom-;
mo en gång i delo med hvarandra, hvarpa X
oick till Y:s dörr och skref på den med sto-;
ra bokstäfver: Skojare. Då Y kom hem
och såg skrifvelsen, vände han om och gick
till sin vederdeloman; men fick till svar af
hans betjent att X ej var hemma. — Det,
vör ingenting, svarade Y, jag ville endast
söra honom en kontravisit; ty han har lem-
a
. . o . -
at ostt An tlraArt na min Aer