och öl höfligen undanbedes; — till the: två Å tre uns frukt, eller ett par skorpor och en rv; — till afton: kopp the utan oridde och soc tre eller fy uns köll eller fisk liksom till Å Å bränvin ufan socker middag, jemte ett eller tva slas rödvin; till naden, om det behöts, ett glas N a två vin chor sherry. Så Jofver Bantinoianern. utan att en bårsmån afvika från sin utstakade plan; han försmår ert bröd, mjölk, smör, socker, öl — om de äro aldrig så aptitliga; men ni gläder er att han åtminstone håller sig skadeslös på ert vin, ty Banting har icke noga bestämt huru stora glasen få vara. Det är nästan samma diet som de engelska jockeyerna hålla, ty dessa måste, för att bli rätt lätta, behandlas på samma sätt som kapplöpningshästar. Detta lefnadssätt låter också ganska väl bringa sig i harmonie med Liebigs kemiska theori, hvilken sasom respirationsmedel betecknar alla sådana niäringsmedel, som bilda fett i kroppen, t. ex. stärkelse (bröd 0. s. V.), socker och feta varor (smör, öl m. m.) Men hvad Banting sjelf icke omtalat, men som synnerligen talar för ett allmänt införande af hans föreskrifter, är den omständigheten att alla Bantingianer blifva icke blott magra, utan äfven enligt lord Byrons theori snillrika, eller åtminstone förblifva det ifall de varit det förut. Af Byrons biografi får man nemligen veta, att han vid festmåltider icke förtärde annat än fisk med mycket vinättika. Tillfrågad hvarföre han lefde så tarfligt, svarade han: Hungern mäste göra allt, den skall hjelpa mig att bli mager; utan magerhet kommer man ingenstäds ; aldrig har man hört att en snillrik man varit fet. Lord ! Byron berättade också, att han stundom om söndagarne icke förtärde något annat till frukost än the och i stället för middag vid 5tiden tuggade preparerad tobak, för att stilla den oangenäma känslan af hunger. Och då han till bevis på sin magerhet lade eu väns; hand till gin venstra sida, och denne försäkrade, att han kunde räkna hvartenda refben i hans kropp, svarade han att detta hjertligen gladde honom. Så påstå också alla Bantingianer, då man förundrar sig öfver deras tilltagande magerhet. i Eppdåreg efter axe, En person bade gjort en middagsbjudning för sina vinner. Vid mträdet i salen yttrade han till gästerna: Mina herrar, jag är eu gammal man, och om jag också icke är vidskeplig, så är det mig likväl för er skull obehagligt att ha 13 personer vid bordet; ingen får gå bort, hur ska vi göra? En af gästerna rådde att genast tillkalla ett stadsbud. Förslaget antogs och ett nytt kuvert framsattes. Efter mid: dagens slut tillfrågades stadsbudet, hvad man var skyldig. Stadsbudet svarade genast: Mina herrar, jag hav uträttat åtta uppdrag (så många voro rätterna) och för hvart uppdrag får jag 12 öre enligt taxa. Detta originella svar framkallade allmän munterhet och sällskapet beslöt att betala hvarje uppdrag med 25 öre. Krisen i fara. I cm af de senaste l bataljerna vid Mississippi ropade sydstatsgeveralen Pillow på sitt vanliga pompösa sätt till en af sina officerare: — Gif eld, kapten Duncan, krisen är kommen! — Utan att siga ett ord vände sig Duncan till soldaterna, som stodo för fot gevär. och kommenderade: Of fyr! — Soldaterna förblefvo orörliga af förvåning, emedan ej ens en katt syntes framför fronten, och en gammal gråhårig sergeant steg fram och gjorde ställningssteg, frågande: Förlåt, herr kapten, men hvem skola vi skjuta på: — Skjut på krisen, svarade Duncan, thörde ni inte att generalen sade, att han; var kommen? I Pyndighes. Herrar X och Y kom-; mo en gång i delo med hvarandra, hvarpa X oick till Y:s dörr och skref på den med sto-; ra bokstäfver: Skojare. Då Y kom hem och såg skrifvelsen, vände han om och gick till sin vederdeloman; men fick till svar af hans betjent att X ej var hemma. — Det, vör ingenting, svarade Y, jag ville endast söra honom en kontravisit; ty han har lema . . o . at ostt An tlraArt na min Aer