Ditt och Datt.
En sådan vinter, mitt herrskap, 25 grader
Celsius — det var längesedan vi kände maken,
— en riktig rikemans vinter med snö, solsken
och vackert väder, en vinter för dem som be-
gagna varma pelsar, varma rum med mjuka
mattor, slädar med tjocka fällar, ståtliga hästar
och klingande bjellror! Ah, så friskt och skönt!
Men i armodets kojor, der man icke har
några pelsar eller mattor, knappt några usla
paltor att skyla sig med, der väggarne äro is-
beklädda af fnkt, der vinden spelar in genom
de söndriga rutorna, der ved är en okänd sak
under annan form än af barkbitar, gvistar och
de små stickor, som köpas efter vigt, der är
vintern, den verkliga vintern sådan vi nu sett
den några dagar, en förfärlig gäst som sprider
död och elände omkring sig. Det är väl be-
kant att hufvudstaden i vanliga fall trots för-
ordningar och påbud är öfversvämmad af tig-
gare i alla former, både stora och små, och
icke minst af de sednare. Då den rätta vin-
tern kommer ser man visserligen ännu här och
der en liten trasig, stelfrusen parfvel, som
nätt och jemt orkar anropa allmänhetens barm-
hertighet; men förgäfves spejar man då efter
dessa fockar af tiggande barn, som eljest plä-
ga svärma öfverallt i ens väg. Vintern, den
förfärliga vintern håller dem inne i dessa kyf-
fen, sämre än uthus, som finnas långt bort på
den stora rika stadens utkanter, hopkrupna
bundtvis i en usel bädd, uppvärmande hvar-
andra så länge ännu någon lifsgnista finnes
qvar i de darrande lemmarne, eller tills försy-
nen sänder dit någon Lotten Wennberg med
en bit bröd i nödens yttersta timma.
Detta ar något att tänka på, då man i sitt
väl ombonade hem sitter vid en flammande
brasa eller vid ett väl eller åtminstone tillräck-
ligt försedt bord; det är något att tänka på,
då man väl insvept i varma öfverplagg skyn-
dar framåt gatorna, och kölden låter snön hårdt
knarra under fötterna; må man då fortsätta
färden några steg till något af tidningskonto-
ren och villigt lemna en skärf åt nödens barn.
Der finnas listor utlagda för detta ändamål, och
barmhertiga menniskor ha åtagit sig tillse att
gåfvorna genast och efter bästa förstånd blifva
använda der hvarest nöden är störst.
Den 18 Januari är årsdagen af konuug
Fredrik den förstes kröning 1701 till konung
af Preussen. På denna bemärkelsedag eger
hvarje år en stor ordensutdelning rum i kongl.
slottet. Från ministern och ned till rådstuf-
vutjenaren 1 den minsta stad emotse allt hvad
tjenstemän heter i Preussen denna dag med
spänd förväntan. Men huru månge som än
blifva ihågkomne vid detta tillfälle — de lyck-
liges antal uppgår årligen till många hundrade
— så återstå ändock flere som bli utan och
få trösta sig med hopp om bättre lycka nästa
år. — Så skrefs för några dagar sedan från
Berlin, kort efter det stora stjernfallet ofvan-
nämnde dag. Man behöfver endast ändra namn
och data för att kunna i allo tillämpa dessa
ord på den stora staden Stockholm. Här reg-
na stjernorna från fästet den 28 januari, och
hvarje medlem af tjenstemannaskaran hoppas,
ja väntar att någon stjernkristall måtte falla
äfven på hans bröst. Om så icke sker, så för-
säkrar man i tre månaders tid med den tro-
värdigaste min, att hela ordensväsendet icke
är värdt ett öre, sedan ordnarne börjat utde-
las åt kreti och pleti (d. v. s. åt andra än en
sjelf); under årets lopp modereras åsigterna be-
tydligt, föraktet för lull-lullet blir mindre och
mindre högljudt tills man nästa 29 januari
med samma girighet, med samma hemliga för-
hoppningar slukar Dagens Nyheters ordens-
lista. I lördags var den högtidliga dagen, då
de nyutnämnde af H. M. Konungen i egen
person på sina ryggar mottogo det helgade slag,
som utgör bekräftelsen på deras nya värdighet.
Det är eget nog att det just är ryggen som
får mottaga denna bekräftelse, detta insegel —