Hur man tefver och badar sig
i Wermland. En skåning, säkerligen van
att lefva godt, lemnar följande ömkliga skil-
dring från det inre af Wermland: Folket
man träffar i skogstorpen liknar mera skogens
troll än menniskor. Usch, du kan aldrig tro
hur smutsigt de hafva omkring sig! Är man
än så törstig, så kan man omöjligen ändå ens
begära vatten hos dem. Mycket bättre är det
icke hos sjelfva de rikaste och förnämsta bön-
derna. Maten isynnerhet laga de ganska illa.
Du frågar mig hvar jag ätit julgröten och der-
till får jag svara, att det var den första jul-
afton jag öfverlefvat, då jag ej fått gröt. Icke
nog dermed, ty jag fick ingenting annat än
vanlig hvardagsmat, sådan som jag sjelf visat
dem att laga, nemligen kokt potatis och spic-
kesill; se der hela anrättningen. Besynnerligt
nog firar folket här icke julen på långt när
så mycket som i Skåne. I huset der jag bor
märktes ingen skilnad på julafton och vanliga
söckenqvällar. Bonden, den rikaste och för-
nämste i byn, satte sig vid spiseln för att laga
seldon; jag minnes ej hvad qvinspersonerna
hade för sig. Litet skilnad fanns det dock
på denna qväll och andra, när jag drager mig
till minnes. Ty när jag kom hem från sko-
gen i skymningen och fått mig litet mat, så
gick jag ned i familjen (jag bor på ett ofvan-
rum) för att se hur man der hade det och
skulle äfven be matmodren om litet kaffe. Jag
utvisades då till henne i köket, det hon äfven
befann sig, men — i badet. Saken var nem-
ligen den, att hela familjen tvättade sig, hvil-
ket måste vara ganska ovanligt och sker kan-
ske blott denna enda gång om året. Denna
högtidliga tvättning gick så till, att en större
mängd vatten värmdes och hälldes i ett trä-
kar, det största som fanns i huset och som
var placeradt i köket (kofven på vermländska).
Uti detta bad steg husfadren sjelf, derefter
matmora, sedan barnen och sist tjenarne,
naturligtvis i tur och ordning och utan att