En riddare utan fruktan — men med tadel.
Från Småland skrifver man till oss den
31 januari:
Söndagsnumret af Dagens nyheter medde-
lade oss redan i måndags f. m. underrättelse
om de nådevedermiälen, hvarmed en mängd
utvalde blifvit hugnade lördagen förut. Utan
serdeles intresse genomögnade jag den långa
listan, men slutligen fästes min uppmärksam-
het vid ett namn, som jag ingalunda väntat
att finna åtminstone bland dem, som hugnats
med nåden att få anses tillhöra H. M:ts när-
mare omgifning.
Hör blott följande sanningsenliga berät-
telse och döm sedan:
Den ifrågavarande personens fader, hvil-
kens ekonomiska ställning ej var den bästa,
egde uti öfverstelöjtnant T. en ungdomsvän,
hvars hus och kassa ständigt stodo honom lika
öppna. Han underlät ej heller att deraf be-
gagna sig och vännens bistånd anlitades lika
ofta som det beredvilligt lemnades. Den sed-
nare, hvilken till sitt eget förderf blifvit be-
gåfvad med ett hjerta, som aldrig kunde klap-
pa likgiltigt för andras nöd, hade småningom
och hufvudsakligen genom borgensförbindelser
förlorat nästan hela sin förmögenhet. Ännu
återstod dock något litet deraf, då plötsligen
till inlösen förevisades en med hans accept
försedd vexel å 1,000 p. sterl., dragen af den
andre. T:s sista tillgångar användes till liqvid
I för vexeln, och den nu till armod bragte man-
nen erhöll i ersättning för sio uppoffring en-
I dast följande, af den ifrågavarande personen
utfärdade förbindelse:
I den händelse min far herr — — —
skulle med döden afgå, innan han betalt de
skulder, hvarföre han häftar hos herr öfverste-
löjtnanten och riddaren T..., förbinder jag
mig härmedelst, att då jag emottager den egen-
dom mig genom arf tillkommer, dessa skulder
med derå löpande räntor och kostnader skola
af mig erkänsamt godtgöras och betalas till
herr öfverstelöjnanten och riddaren T... eller
dess rättsinnehafvare, hvilket på ära och tro
Å
Å
j
i
Å
j
j
på det kraftigaste försäkras. — —- — den 11
augusti 1828. (Namn.)
(Sigill.)?
Nåväl, man skulle väl tro att då den i
förbindelsen förutsatta händelsen inträffade och
dess utgifvare kom 1i besittning af 30 å 40
tusen rdr årliga räntor, han skyndade att full-
göra sitt på heder och tro gifna löfte. Inga-
lunda! Då han dertill uppmanades, blef sva-
ret: att som han vid förbindelsens underteck-
nande icke fyllt 21 år, undandrog han sig all
betaluingsskyldighet; och verkligen styrktes
genom prestbevis att han den 11 augusti 1828
hunnit en ålder af endast 20 år och 10 må-
nader. Men just kännedomen om detta för-
I hållande hade i förbindelsen dikterat de eljest
öfverllödiga orden: hvilket på ära och tro för-
säkras? och vid allmänna moralens domstol
afgöres utan votering huru den bör anses, som,
för att freda sig för följderna af en sådan
försäkrah, kryper bakom den sköld, hvarmed
lagen velat skydda den oerfarne minderårige
mot verkligt bedrägeri.
Jag vet med säkerhet att saken inom
I kort blir föremål för rättegång, emedan det lär
I kunna bevisas att löftesbrytaren, efter upp-
nådd myndig ålder, erkänt såsom en helig
pligt att, då han komme i besittning af rike-
dom, betala sin aflidne faders ifrågavarande
skuld. De mortuis nihil, nisi bene; men nog
är det sonen bekant att öfverstelöjtnant T.
bevisade fadren en mer än vanlig vänskap ge-
nom att under tystnad låta spillrorna af sin
förmögenhet användas till inlösen af den of-
I vannämnda vexeln.