En riddare utan fruktan — men med tadel. Från Småland skrifver man till oss den 31 januari: Söndagsnumret af Dagens nyheter meddelade oss redan i måndags f. m. underrättelse om de nådevedermiälen, hvarmed en mängd utvalde blifvit hugnade lördagen förut. Utan serdeles intresse genomögnade jag den långa listan, men slutligen fästes min uppmärksamhet vid ett namn, som jag ingalunda väntat att finna åtminstone bland dem, som hugnats med nåden att få anses tillhöra H. M:ts närmare omgifning. Hör blott följande sanningsenliga berättelse och döm sedan: Den ifrågavarande personens fader, hvilkens ekonomiska ställning ej var den bästa, egde uti öfverstelöjtnant T. en ungdomsvän, hvars hus och kassa ständigt stodo honom lika öppna. Han underlät ej heller att deraf begagna sig och vännens bistånd anlitades lika ofta som det beredvilligt lemnades. Den sednare, hvilken till sitt eget förderf blifvit begåfvad med ett hjerta, som aldrig kunde klappa likgiltigt för andras nöd, hade småningom och hufvudsakligen genom borgensförbindelser förlorat nästan hela sin förmögenhet. Ännu återstod dock något litet deraf, då plötsligen till inlösen förevisades en med hans accept försedd vexel å 1,000 p. sterl., dragen af den andre. T:s sista tillgångar användes till liqvid I för vexeln, och den nu till armod bragte mannen erhöll i ersättning för sio uppoffring enI dast följande, af den ifrågavarande personen utfärdade förbindelse: I den händelse min far herr — — — skulle med döden afgå, innan han betalt de skulder, hvarföre han häftar hos herr öfverstelöjtnanten och riddaren T..., förbinder jag mig härmedelst, att då jag emottager den egendom mig genom arf tillkommer, dessa skulder med derå löpande räntor och kostnader skola af mig erkänsamt godtgöras och betalas till herr öfverstelöjnanten och riddaren T... eller dess rättsinnehafvare, hvilket på ära och tro Å Å j i Å j j på det kraftigaste försäkras. — —— den 11 augusti 1828. (Namn.) (Sigill.)? Nåväl, man skulle väl tro att då den i förbindelsen förutsatta händelsen inträffade och dess utgifvare kom 1i besittning af 30 å 40 tusen rdr årliga räntor, han skyndade att fullgöra sitt på heder och tro gifna löfte. Ingalunda! Då han dertill uppmanades, blef svaret: att som han vid förbindelsens undertecknande icke fyllt 21 år, undandrog han sig all betaluingsskyldighet; och verkligen styrktes genom prestbevis att han den 11 augusti 1828 hunnit en ålder af endast 20 år och 10 månader. Men just kännedomen om detta förI hållande hade i förbindelsen dikterat de eljest öfverllödiga orden: hvilket på ära och tro försäkras? och vid allmänna moralens domstol afgöres utan votering huru den bör anses, som, för att freda sig för följderna af en sådan försäkrah, kryper bakom den sköld, hvarmed lagen velat skydda den oerfarne minderårige mot verkligt bedrägeri. Jag vet med säkerhet att saken inom I kort blir föremål för rättegång, emedan det lär I kunna bevisas att löftesbrytaren, efter uppnådd myndig ålder, erkänt såsom en helig pligt att, då han komme i besittning af rikedom, betala sin aflidne faders ifrågavarande skuld. De mortuis nihil, nisi bene; men nog är det sonen bekant att öfverstelöjtnant T. bevisade fadren en mer än vanlig vänskap genom att under tystnad låta spillrorna af sin förmögenhet användas till inlösen af den ofI vannämnda vexeln.