— Ja . . . allt detta är verkligen märk-
värdigt.
— Jag är rädd.
— Hvarföre? frågade Vaubaron leende.
— Jag vet inte.
— Jag ber dig, fatta mod... jag för-
säkrar dig det fins icke en skymt af fara.
Vaubaron hade knappt uttalat dessa ord
förrän tunga och afmätta steg återljödo i för-
stugan, och med det samma urskildes äfven det
egendomliga buller som uppstår då flera gevär
plötsligt sänkas mot marken.
Ögonblicket derpå ringde det mycket häf-
tigt på ingångsdörren till mekanistens boning.
Vaubaron steg genast upp från sin plats.
Martha fattade sin mans arm och rysan-
de från hufvud till fötter stammade hon:
— Gå icke, min vän . . . gå icke ifrån
mig . . . jag är så rädd, så rädd.
— Jag försäkrar dig mitt goda barn att
du ej har något att frukta, -— utropade me-
kanisten.
Åter ringde det och om möjligt ännu
häftigare än första gången.
Vaubaron vred sig ur hustruns armar och
skyndade till dörren, hvilken han öppnade.
Utanför i förstugan stodo flera vaktklädda
män. Den ena af dem bar kring sitt lif ett
trefärgadt skärp. Mekanisten igenkände i
honom en af de herrar som en qvarts timma
förut stått på taket till den Virivilleska pa-
viljoogen.