— Ja . . . allt detta är verkligen märkvärdigt. — Jag är rädd. — Hvarföre? frågade Vaubaron leende. — Jag vet inte. — Jag ber dig, fatta mod... jag försäkrar dig det fins icke en skymt af fara. Vaubaron hade knappt uttalat dessa ord förrän tunga och afmätta steg återljödo i förstugan, och med det samma urskildes äfven det egendomliga buller som uppstår då flera gevär plötsligt sänkas mot marken. Ögonblicket derpå ringde det mycket häftigt på ingångsdörren till mekanistens boning. Vaubaron steg genast upp från sin plats. Martha fattade sin mans arm och rysande från hufvud till fötter stammade hon: — Gå icke, min vän . . . gå icke ifrån mig . . . jag är så rädd, så rädd. — Jag försäkrar dig mitt goda barn att du ej har något att frukta, -— utropade mekanisten. Åter ringde det och om möjligt ännu häftigare än första gången. Vaubaron vred sig ur hustruns armar och skyndade till dörren, hvilken han öppnade. Utanför i förstugan stodo flera vaktklädda män. Den ena af dem bar kring sitt lif ett trefärgadt skärp. Mekanisten igenkände i honom en af de herrar som en qvarts timma förut stått på taket till den Virivilleska paviljoogen.