efter behag deltaga i eller afhålla sig från
ståndets förhandlingar, och erfarenheten visat
att de röstandes antal kan, utan afseende på
frågornas beskaffenhet, omvexla mellan stun-
dom flera hundra, stundom ett eller annat
tiotal. :
Vid detta förhållande våga komiterade
emellertid hysa den förhoppning, att icke nå-
gon hufvudman för adlig ätt skall försumma
att sjelf utöfva sin rösträtt när den stora frå-
gan förekommer, och med kännedom om adelns
fosterlandskärlek bör ej heller kunna befaras,
att någon skall, i en för landets framtid så
maktpåliggande sak, afgifva sin röst utan ett
noggrant öfvervägande.
Att rikets första stånd skall i detta mål
besluta, oberoende af enskilda intressen och
utan afseende på den uppoffring som kan lig-
ga i sjelfskrifvenhetens afstående, bör ej hel-
ler ett ögonblick betviflas, dels vid hågkom-
sten deraf, att ståndet redan vid ett föregå-
ende tillfälle förklarat sig villigt till en så-
dan uppoffring, dels ock på grund af det vitt-
nesbörd, Sveriges historia gifver, att adeln i
afgörandets stund kan offra sina enskilda in-
tressen på fosterlandets altare.
Detta stånd skall då i främsta rummet
hafva förtjensten af frågans lyckliga lösning,
och den kan nu ske under den skönaste sam-
drägt mellan konung och folk och utan de
samhällsvådliga skakningar, under hvilka an-
dra nationer måst tillkämpa sig de rättighe-
ter, som utgöra den enda säkra grundvalen
för ett folks lycka.
För den uppoffring de adliga ätternas
hufvudmän göra genom afståendet från rättig-
heten, att, oberoende af medborgares förtro-
ende, deltaga i de allmänna ärendenas be-
handling, skola de erhålla en rik ersättning ej
blott i känslan af uppfylld pligt, utan äfven
deruti, att genom val kallas till ledamöter af
den nya riksförsamlingen. Der skall ett vid-
sträcktare fält öppnas för deras förmåga och
beredas dem ett större inflytande på riksdags-
ärendenas afgörande, än de hittills haft inom
en fjerdedel af representationen.
Rikets andra stånd, högvördiga preste-
ståndet, har måhända hittills visat sig hysa
de största betänkligheter emot det hvilande
förslaget. fSamtlige ledamöterna af detta stånd
i senaste riksdagens konstitutionsutskott re-
serverade sig deremot, och vunno ett starkt
medhåll för sina åsigter inom sjelfva ståndet,
då förslaget der behandlades, ehuru äfven gan-
ska många frisinnade röster höjdes för det-
samma.
Det måste antagas, att det framför allt
är religionens och den högre lärdomens in-
tressen, som förslagets motståndare ansett säk-
rare bevarade derigenom att de bevakas af
en särskild afdelning af den lagstiftande
makten.
En sådan föreställning kan endast vara
grundad på den förmodan, att de min, som
efter det nya valsättet komme att utses till
folkets representanter, skulle sakna en af de
vigtigaste bland de egenskaper som erfordras
för att motsvara ett så högt förtroende, nem-
ligen känsla för religionen och för den högre
själsodlingen, och derföre underlåta att nog
kraftigt värna dessa heliga och höga intressen.
Denna farhåga saknar dock allt stöd af
erfarenheten. Dessa stora angelägenheter hafva
i vårt land aldrig vunnit ett lifligare erkän-
nande än nu, och det finnes icke anledning,
att detta intresse skall afsvalna.
Inom församlingen har en större värma
och en djupare känsla för det andliga lifvet
vaknat; skrifter af religiöst innehåll spridas
och läsas mera än någonsin. Anslag, större
än i någon föregående tid, hafva, oftast till
följd af enskildas motioner, hvaribland ferta-
let inom borgare- och bondestånden, blifvit
lemnade till såväl de högre som lägre läro-
verken ; folkskoleväsendet har, under de ses-
- ma XXX RR NR