bred gata, Bishopsgate, skiljer stadsdelen Bethnal Green från Londons City, och helsotillståndet inom den förra är hvad som nu framför allt tar auktoriteternas och hela befolkningens uppmärksamhet i anspråk. Lokalmyndigheterna sökte kasta en slöja öfver det förfärliga tillståndet inom deras distrikt, för. klarade att hvad som i detta afseende kommit för vederbörandes och allmänhetens öron var öfverdrifvet. Men man vet likväl att denna del af London, dit man skyr att sätta sin fot, är en verklig brännpunkt för pest och alla slags smittsamma sjukdomar, som tid efter annan hemsöka London. Intet språk, som vill stadna inom gränserna af vanlig finkänslighet, förmår att ens någorlunda beskrifva tillståndet på de stinkande gårdar, gångar, gränder och vrår i detta distrikt, der manliga varelser bo i hålor, som trotsa all beskrifning, och der! barn och fullvuxna af alla åldrar och kön äro sammanpackade och vegetera på nedersta steget af mensklig jemmer och elände. Må cnhvar, som tviflar härpå, genomvandra Old Nicholsgatan och trotsa de återvändsgränder, de smutshögar, den stinkande luft, de så kallade hus och mörka hålor för lasten och eländet i sin afskyvärdaste form, som här äro sammanhopade, der friska luften fruktar att intränga, dit poliskonstaplarne icke våga sig in, och som endast en jätteeld kunde utrota från jorden och derigenom rena den omgifvande atmosferen! Många af dessa eländets boningar och dessa gränder hafva sin ingång genom trånga, hvälfda, alltid fuktiga passager, bakom hvilka smutsen ligger i högar sedan mansäldrar tillbaka. Många utaf dem, utan afloppskanaler, utan gårdar, tyckas vara inbyggda på andra egendomars gårdar, genom hvilka de ega sin ingång. Somliga hus stödjas af halfförmultnade trädsparrar eller hålla gig upprätt genom att stödja sig mot hvarandra, och derinnanför ingenting annat än smutshögar, förruttnade vegetabilier, hundar, kattor, och sedan åratal hopad orenlighet. Då vattenledningen öppnas, hvilket sker en half timma hvarje dag, är den tätt omgifven af en skara halfnakna och mer än halft förhungrade flickor, qvinnor, barn och i lumpor höljda, undergifna eller förtvitlade män, som infinna sig med alla slugs pytsar för att skaffa sig sitt vattenbehof för 24 timmar. Det sålunda dagligen bortÄytande vattnet alstrar en aldrig torkande smuts och en evig fuktighet som i högsta grad befordrar smittosamma sjukdomar. Tjufvar och lösa qvinnor lefva tillsammans i många af dessa hus, som äro färdiga att störta tillsammans öfver dem. De branta, bräckliga och smutsiga trapporna, de svarta taken, de tomma lutande väggarne visa inga spår af reparation eller ens bemödande att göra husen beboeliga. Utan vädervexling, orena, knappt: försedda med vatten till dagligt behof, hvarje rum bebodt af en talrik familj, från källaren till takåsen — är det då underligt att en skadlig luft råder i dessa bostäder och framkallar epidemier, mot hvilka vetenskapen förgäfves söker medel? Dessa boningar utgöra obestridligen en nationalförbrytelse för England. Förslag till en ny nordpols-) resa. Vid Geografiska sällskapets möte den 23 januari i London höll kapiten Sherard Osborn ett föredrag om möjligheten att framtränga till Nordpolen. Tal. anmärkte att del. arktiska expeditionerna ingalunda voro så far-c liga, som man vanligen trodde. Under 36 årl hade England under 42 expeditioner endast! förlorat 2 fartyg och 128 man. Till fots hade genomvandrats 40,000 miles ensamt för att uppsöka Franklin, utan att en enda af deltagarne omkommit. Geografiska upptäckter af samma omfång har på intet annat ställe af jorden kostat så få menniskooffer. Talaren begärde endast af amiralitetet två små af! flottans skruffartyg wmed 120 officerare och! soldater bland de 50,000, som stå till amiralitetets förfogande. Fartygen skulle afgå på våren 1866 och då fara till Baffins Bay och uppvå Cap York i augusti. Det ena fartyget j skulle qgvarlemnas kring Cap Isabella med 25 man och det andra begifva sig mot Cap Parry. Under hösten skulle båda fartygen på lämpiga ställen nedlägga depöter af lifsmedel. Under de två följande åren (1867—68) skulle lädoch båtexpeditioner försökas mot polen och år 1869 skulle fartygen återvända. Tal. utvecklade slutligen de stora fördefå ar, som ett sådant företag skulle medföra, !h ch nämnde deribland mätandet af en meri-2? lanbåge 1 arktiska zonen, ett önskningsmål, om nyligen ådragit sig vetenskapssällskapets r ippmärksamhet, i sammanhang med den föreh slagna svenska expedilionen för samma ändari