hafven, kanhända Wenern eller Wettern och Hjelmaren, synes man ha hulpit dem öfver i båt. Att de förlorat sin matsäck betydde föga; ty bland alla de hedniska nordboerne, men aldramest bland svenskarne, såsom häfdatecknarne tillägga, ansågs det för en stor skam att neka en ankommande ett gästvänligt emottagande, och välmågan ji landet var allmän. Omsider hunno de den dåvarande hufvudstaden, Birka, en sjöstad, som troligen legat vid Mälaren. De blefvo vänligt emottagne af dåvarande konungen, Björn, som efter samråd med sina förtrogne gaf dem tillstånd att förkunna evangelium och fritt undervisa dem, som det önskade. Bland andra, som läto sig döpa, var ock sjelfva ståthållaren eller höfvitsmannen i Birka, konungens förtrogne rådgifvare, vid namn Hergeir. I Sverige stannade missionärerne halftannat år. Vid återresan medförde de från svenske konungen till kejsaren intyg om sin verksamhet. Denne blef nu betänkt på upprättande af en erkebiskopsstol för hela norden. Ansgarius utsågs att bekläda denna vigtiga post och invigdes dertill i närvaro af flere erkebiskopar och biskopar. Sedan sändes han till Rom för att få påfvens stadfästelse. Hamburg bestämdes till erkebiskopssäte; och, då det vidsträckta stiftet ännu naturligtvis gaf föga inkomst, men fordrade mycken omkostnad, lades till detsamma kostret Turholt i Flandern. Utom erkebiskopsvärdigheten uppdrog påfven ock åt Ansgarius att, jemte erkebiskop Ebbo, vara hans legat (fullmäktig) för de svenska, danska och slaviska folken. Ebbo och Ansgarius voro nu öfverens att sända en särskild biskop till Sverige. Dertill utsåg Ebbo en gin slägtinge, vid namn Gautbert. I Sverge blef den nye biskopen väl emottagen af både konung och folk. Han byggde der en kyrka och predikade med den framgång, att de krisines antal dagligen tillväxte. Ansgarius var oförtruten i utöfningen af sitt nya erkebiskopsembete. Isynnerhet vinnlade han sig att i derför anlagda skolor uppfostra gossar, tillhörande de hedniska folk, för hvilkas omvändelse han fått uppdrag att verka. Mcn midt under dessa arbeten blef Hamburg hotadt af vikingar. Erkebiskopen tänkte vil först på försvar, men insåg snart att det skulle bli fruktlöst. Sjelf kom han endast med möda undan och kunde icke ens rädda sin kappa. Både den ot Ansgari anvisning uppbyggda kyrkan oc: stt väl ordnadt kloster uppbrändes jemte den dyrbara boksamlingen. Då han i sin nöd sökte en tillflykt hos sin granne, biskop Leuderik i Bremen, bemötte denne, som var afundsjuk på Ansgarius, honom hårdt och afvisade honom. Omsider blef han upptagen af en välmående enka, vid namn Ikia, som gaf honom en henne tillhörig landtgård, Rameslo, två mil från Hamburg, närmare Liineburg, der Ansgarius senare byggde ett kloster. Vid samma tid började svenskarne förfölja ofvan omtalade biskop Gautbert. IVågra bröto plundrande in i hans hus och dödade hans vän och medhjelpare, Nithard, hvilken sålunda blef den förste kristne martyr i Sverge. Gautbert och hans öfrige följeslagare jagades ur landet. I nära sju år efter denna tilldragelse fanns ingen prest i Sverge. Ansgarius ditsände slutligen en eremit, som hette Ardgar. Då denne kom, blef han väl emottagen at den förut omtalte Hergeir och öfriga svenska kristne. Sedan två af de förnämste bland de nyomvände,. Hergeir och Fridborg, voro döde, kände Ardgar sig dragen till sitt förra ensliga lif och vände tillbaka från Sverge, der missionsväsendet derefter länge låg nere. Men sedan Ansgarius år 848 blifvit erkebiskop äfven i Bremen, med säte derstädes, och omvändt densamme konung Erik som hade förstört Hamburg, vann han denne att begagna sitt inflytande för att åter bereda christna prester fri ingång i Sverge. Dertill visade sig Erik i alla afseenden villig. Äfven konung Ludvig understödde företaget genom uppdrag till sveuVOsva NER A AASE