hafven, kanhända Wenern eller Wettern och
Hjelmaren, synes man ha hulpit dem öfver i
båt. Att de förlorat sin matsäck betydde
föga; ty bland alla de hedniska nordboerne,
men aldramest bland svenskarne, såsom häfda-
tecknarne tillägga, ansågs det för en stor
skam att neka en ankommande ett gästvänligt
emottagande, och välmågan ji landet var all-
män. Omsider hunno de den dåvarande huf-
vudstaden, Birka, en sjöstad, som troligen le-
gat vid Mälaren. De blefvo vänligt emottagne
af dåvarande konungen, Björn, som efter sam-
råd med sina förtrogne gaf dem tillstånd att
förkunna evangelium och fritt undervisa dem,
som det önskade. Bland andra, som läto sig
döpa, var ock sjelfva ståthållaren eller höf-
vitsmannen i Birka, konungens förtrogne råd-
gifvare, vid namn Hergeir.
I Sverige stannade missionärerne halft-
annat år. Vid återresan medförde de från
svenske konungen till kejsaren intyg om sin
verksamhet. Denne blef nu betänkt på upp-
rättande af en erkebiskopsstol för hela norden.
Ansgarius utsågs att bekläda denna vigtiga
post och invigdes dertill i närvaro af flere er-
kebiskopar och biskopar. Sedan sändes han
till Rom för att få påfvens stadfästelse. Ham-
burg bestämdes till erkebiskopssäte; och, då
det vidsträckta stiftet ännu naturligtvis gaf
föga inkomst, men fordrade mycken omkost-
nad, lades till detsamma kostret Turholt i
Flandern.
Utom erkebiskopsvärdigheten uppdrog påf-
ven ock åt Ansgarius att, jemte erkebiskop
Ebbo, vara hans legat (fullmäktig) för de sven-
ska, danska och slaviska folken. Ebbo och
Ansgarius voro nu öfverens att sända en sär-
skild biskop till Sverige. Dertill utsåg Ebbo
en gin slägtinge, vid namn Gautbert. I Sverge
blef den nye biskopen väl emottagen af både
konung och folk. Han byggde der en kyrka
och predikade med den framgång, att de krisi-
nes antal dagligen tillväxte.
Ansgarius var oförtruten i utöfningen af
sitt nya erkebiskopsembete. Isynnerhet vinn-
lade han sig att i derför anlagda skolor upp-
fostra gossar, tillhörande de hedniska folk, för
hvilkas omvändelse han fått uppdrag att verka.
Mcn midt under dessa arbeten blef Hamburg
hotadt af vikingar. Erkebiskopen tänkte vil
först på försvar, men insåg snart att det skulle
bli fruktlöst. Sjelf kom han endast med möda
undan och kunde icke ens rädda sin kappa.
Både den ot Ansgari anvisning uppbyggda
kyrkan oc: stt väl ordnadt kloster uppbrän-
des jemte den dyrbara boksamlingen. Då han
i sin nöd sökte en tillflykt hos sin granne,
biskop Leuderik i Bremen, bemötte denne,
som var afundsjuk på Ansgarius, honom hårdt
och afvisade honom. Omsider blef han upp-
tagen af en välmående enka, vid namn Ikia,
som gaf honom en henne tillhörig landtgård,
Rameslo, två mil från Hamburg, närmare Lii-
neburg, der Ansgarius senare byggde ett
kloster.
Vid samma tid började svenskarne för-
följa ofvan omtalade biskop Gautbert. IVågra
bröto plundrande in i hans hus och dödade
hans vän och medhjelpare, Nithard, hvilken
sålunda blef den förste kristne martyr i Sverge.
Gautbert och hans öfrige följeslagare jagades
ur landet.
I nära sju år efter denna tilldragelse
fanns ingen prest i Sverge. Ansgarius dit-
sände slutligen en eremit, som hette Ardgar.
Då denne kom, blef han väl emottagen at den
förut omtalte Hergeir och öfriga svenska
kristne.
Sedan två af de förnämste bland de ny-
omvände,. Hergeir och Fridborg, voro döde,
kände Ardgar sig dragen till sitt förra ensliga
lif och vände tillbaka från Sverge, der missions-
väsendet derefter länge låg nere. Men sedan
Ansgarius år 848 blifvit erkebiskop äfven i
Bremen, med säte derstädes, och omvändt den-
samme konung Erik som hade förstört Ham-
burg, vann han denne att begagna sitt infly-
tande för att åter bereda christna prester fri
ingång i Sverge. Dertill visade sig Erik i
alla afseenden villig. Äfven konung Ludvig
understödde företaget genom uppdrag till sveu-
VOsva NER A AASE