tänkte jag och sprang upp. I detsamma ki-
lade en liten trasig byting förbi mig och ro-
pade i förbifarten: Se opp krokben! — och
jag rusade naturligtvis efter för att få fast
i den näsvisa krabaten — Tre steg åt höger
— husch hvad det går! — två åt venster
— — grymma öde! der slingrar ett ben åt
öster, det andra åt vester; en ofantlig remna
uppstår i mina åtsittande kasimirsbyxor och
en ny stjerna bildas då jag slår mig ned på
den kalla — hu! så rysligt kalla isen. Frun-
timret, detsamma som nyss gifvit akt på mig,
talade återigen och sade: Nej se på, Marie,
han i gula mössan har satt sig på näsduken
för att inte förkyla sig. — Jag steg upp med
så mycket behag som var mig möjligt och då
hörde jag Marie svara: — Inte var det hans
näsduk, kära Johanna — och Marie hade rätt,
det var inte min näsduk, inte ens en skymt
deraf, det var — — o, hvilket missöde! I
detsamma kom en god vän och erbjöd sitt
rockskjört till stöd. Jag tackade och tog fast,
och så bar det i väg ett stycke af banan tills
vännen plötsligt stannade och jag törnade på
honom med full fart, snarlikt sammanstötnin-
gen vid Sandsjö.
Jag försökte återigen på egen hand. Ett
steg, två steg; men balansen svek mig och
som en käggelkung trillade jag omkull och
slog pannan i isen så att jag såg millioner
stjernor dansa för mina ögon, värre än de ki-
nesiska lyktorna i En Karnavalsafton.
— Ligger du der nu, din murfvel! —
skrek pojkbytingen och kilade förbi mig med
en harmlig grimas.
Snart var jag uppe igen och gjorde ett
försök, som kröntes med bättre framgång.
Jag åkte framåt på mitt sätt och hade redan
hunnit omkring tio alnar då en halfblind herre
i glasögon stötte ihop med mig bakifrån, så
att vi båda ramlade öfverända, jag med mitt
hufvud i hans knä och han högt svärjande
öfver mig, fastän det var hans eget fel. Hu
så kall isen var! Öfyerallt der jag gjorde
min debut var isen lika kall, och rysningar
gingo nedanifrån ända upp till hjessan. Jag
lät dock icke motgången nedslå mitt mod utan
började på nytt, ty jag hade ju läst att det
var ett angenämt tidsfördrif, och hvarför skulle
inte jag finna detsamma? Venster sväng,
vändning till höger, ratsch! så fick min ro-
merskt-grekiska näsa göra närmare bekantskap
med den stenhårda kyliga materia, hvaraf jag
redan erhållit så svåra känningar. När jag
kom upp såg jag med grämelse huru blodet
droppade från nästibben ned på mitt fina
skjortbröst och fortsatte vägen nedåt den kalla
isen. Ännu en gång försökte jag att åka
skridsko, men det var endast för att hinna
till brobänken der jag fick sätta mig och be-
fria fötterna från dessa olyckans redskap som
jag aldrig bordt vidröra.
Sju riksdaler 75 öre rent af bortkastade.
Sju olycksfall både fram och bak på den kalla
isen. En åttatums lång spricka på ett par
tjugoåttariksdalers kasimirsbyxor och ett skaf-
sår på högra foten. Fyra knappar ur västen,
ett krossadt urglas och en olidlig hufyudvärk,
se der hvad jag vann på skridskonöjet! Begär
någon att jag skall kallu det ett angenämt
tidsfördrif?? O nej, det vore onaturligt be-
gärdt. Om någon hädanefter får se mig med
skridskor på fötterna, så må han opåtaldt kalla
mig för fårhufvud; om någon får höra talas
derom, så må han rita af mig med åsneöron
och sätta in mig i NSöndags-Nisse. Jag har
fått nog af skridskoåkning! Tro inga berät-
telser, inga tidningsartiklar som puffa för
skridskobanor, de äro ledvridande, näsförstö-
rande, byxsönderslitande inrättningar, och jag
varnar den vördade allmänheten för skridsko-
åkning. Jag har försökt det och kunde knap-
past gå en månad derefter. Fråga hvilken
skridskoåkande dam som helst, och om hon
vill vara uppriktig så måste hon bekänna att
isen är förskräckligt kall då man kommer i
närmare beröring med den. Det gör mindre
för oss som tillhöra det starkare könet, ty icke
alla träffas af samma missöde som jag; men
hvad fruntimren angår, så tycker jag att de
borde helt och hållet afhålla sig från skrid-
skoåkning, oaktadt de äro smidigare och böj-
ligare än vi. Hu, så kall isen var! — —
Jag tycker riktigt att jag känner det ännu.
a —— ng
fir an!tihanda Vi hatan