tänkte jag och sprang upp. I detsamma kilade en liten trasig byting förbi mig och ropade i förbifarten: Se opp krokben! — och jag rusade naturligtvis efter för att få fast i den näsvisa krabaten — Tre steg åt höger — husch hvad det går! — två åt venster — — grymma öde! der slingrar ett ben åt öster, det andra åt vester; en ofantlig remna uppstår i mina åtsittande kasimirsbyxor och en ny stjerna bildas då jag slår mig ned på den kalla — hu! så rysligt kalla isen. Fruntimret, detsamma som nyss gifvit akt på mig, talade återigen och sade: Nej se på, Marie, han i gula mössan har satt sig på näsduken för att inte förkyla sig. — Jag steg upp med så mycket behag som var mig möjligt och då hörde jag Marie svara: — Inte var det hans näsduk, kära Johanna — och Marie hade rätt, det var inte min näsduk, inte ens en skymt deraf, det var — — o, hvilket missöde! I detsamma kom en god vän och erbjöd sitt rockskjört till stöd. Jag tackade och tog fast, och så bar det i väg ett stycke af banan tills vännen plötsligt stannade och jag törnade på honom med full fart, snarlikt sammanstötningen vid Sandsjö. Jag försökte återigen på egen hand. Ett steg, två steg; men balansen svek mig och som en käggelkung trillade jag omkull och slog pannan i isen så att jag såg millioner stjernor dansa för mina ögon, värre än de kinesiska lyktorna i En Karnavalsafton. — Ligger du der nu, din murfvel! — skrek pojkbytingen och kilade förbi mig med en harmlig grimas. Snart var jag uppe igen och gjorde ett försök, som kröntes med bättre framgång. Jag åkte framåt på mitt sätt och hade redan hunnit omkring tio alnar då en halfblind herre i glasögon stötte ihop med mig bakifrån, så att vi båda ramlade öfverända, jag med mitt hufvud i hans knä och han högt svärjande öfver mig, fastän det var hans eget fel. Hu så kall isen var! Öfyerallt der jag gjorde min debut var isen lika kall, och rysningar gingo nedanifrån ända upp till hjessan. Jag lät dock icke motgången nedslå mitt mod utan började på nytt, ty jag hade ju läst att det var ett angenämt tidsfördrif, och hvarför skulle inte jag finna detsamma? Venster sväng, vändning till höger, ratsch! så fick min romerskt-grekiska näsa göra närmare bekantskap med den stenhårda kyliga materia, hvaraf jag redan erhållit så svåra känningar. När jag kom upp såg jag med grämelse huru blodet droppade från nästibben ned på mitt fina skjortbröst och fortsatte vägen nedåt den kalla isen. Ännu en gång försökte jag att åka skridsko, men det var endast för att hinna till brobänken der jag fick sätta mig och befria fötterna från dessa olyckans redskap som jag aldrig bordt vidröra. Sju riksdaler 75 öre rent af bortkastade. Sju olycksfall både fram och bak på den kalla isen. En åttatums lång spricka på ett par tjugoåttariksdalers kasimirsbyxor och ett skafsår på högra foten. Fyra knappar ur västen, ett krossadt urglas och en olidlig hufyudvärk, se der hvad jag vann på skridskonöjet! Begär någon att jag skall kallu det ett angenämt tidsfördrif?? O nej, det vore onaturligt begärdt. Om någon hädanefter får se mig med skridskor på fötterna, så må han opåtaldt kalla mig för fårhufvud; om någon får höra talas derom, så må han rita af mig med åsneöron och sätta in mig i NSöndags-Nisse. Jag har fått nog af skridskoåkning! Tro inga berättelser, inga tidningsartiklar som puffa för skridskobanor, de äro ledvridande, näsförstörande, byxsönderslitande inrättningar, och jag varnar den vördade allmänheten för skridskoåkning. Jag har försökt det och kunde knappast gå en månad derefter. Fråga hvilken skridskoåkande dam som helst, och om hon vill vara uppriktig så måste hon bekänna att isen är förskräckligt kall då man kommer i närmare beröring med den. Det gör mindre för oss som tillhöra det starkare könet, ty icke alla träffas af samma missöde som jag; men hvad fruntimren angår, så tycker jag att de borde helt och hållet afhålla sig från skridskoåkning, oaktadt de äro smidigare och böjligare än vi. Hu, så kall isen var! — — Jag tycker riktigt att jag känner det ännu. a —— ng fir an!tihanda Vi hatan