kommentarien till dessa gräsliga ord, ty i de han uttalade dem höjde han grafstickeln och den olycklige millionären såg det blanka hvas sa stålet olycksbådande blixtra öfyer sit hufvud. Herr de Viriville insåg hela vidden a den fara hvari han sväfvade. Han sammanknäppte sina darrande hän. der och stammade: — I himlens namn, döda mig icke; jag är ju endast en stackars gubbe, som aldrig gjort er något ondt. Tag allt hvad som finnes här, jag ger er det, och jag svär att jag aldrig skall angifva er; men låt mig lefva, af nåd, min herre, låt mig få behålla lifvet! Men att vädja till Rodilles medlidande var som att söka medömkan hos en tiger. Ett djefvulskt hånleende var banditens enda svar och hans arm sänktes för att ge den olycklige dödshugget. Men liksom förskräckelsen gifvit den sjuke nya krafter förmådde han resa sig; han kastade sig ur sängen och skyndade fram till den i alkoven hängande klocksträngen och började. häftigt draga derpå; men intet ljud hördes. Vi veta redan att skurkan några ögonblick förut afskurit ringklockans sträng. — Nej, tiden lider, här måste raskt göras ett slut, — mumlade Rodille och sökte för andra gången träffa gubben med mordvapnet. ?