kommentarien till dessa gräsliga ord, ty i de
han uttalade dem höjde han grafstickeln och
den olycklige millionären såg det blanka hvas
sa stålet olycksbådande blixtra öfyer sit
hufvud.
Herr de Viriville insåg hela vidden a
den fara hvari han sväfvade.
Han sammanknäppte sina darrande hän.
der och stammade:
— I himlens namn, döda mig icke; jag
är ju endast en stackars gubbe, som aldrig
gjort er något ondt. Tag allt hvad som fin-
nes här, jag ger er det, och jag svär att jag
aldrig skall angifva er; men låt mig lefva,
af nåd, min herre, låt mig få behålla lifvet!
Men att vädja till Rodilles medlidande
var som att söka medömkan hos en tiger.
Ett djefvulskt hånleende var banditens
enda svar och hans arm sänktes för att ge
den olycklige dödshugget.
Men liksom förskräckelsen gifvit den sju-
ke nya krafter förmådde han resa sig; han
kastade sig ur sängen och skyndade fram till
den i alkoven hängande klocksträngen och
började. häftigt draga derpå; men intet ljud
hördes. Vi veta redan att skurkan några ögon-
blick förut afskurit ringklockans sträng.
— Nej, tiden lider, här måste raskt gö-
ras ett slut, — mumlade Rodille och sökte
för andra gången träffa gubben med mord-
vapnet. ?