sitt gamla lager och sålde det i minut till så höga priser, att inkomsten icke allenast betäckte tjugoåtta års ränta på inköpspriset, utan äfven gaf en betydlig vinst. l barn föddes å Adelphi-teatern i London under pågående representation Annandag Jul. Wvarföre frågade de ej? Helt nyligen märkte två gensdarmer, som patrullerade i grannskapet af Amiens i Frankrike, en person, som bar en bössa och tydligen sökte undvika att möta dem. Gensdarmerna lagade sig genast till att förfölja honom så fort de kunde. Denna jagt räckte omkring en fjerdedels timma. De trodde sig slutligen få fatt på jägaren, som sprang allt långsammare och tycktes uppgifvas af trötthet, då denne, helt hastigt och lustigt stadnade vid ett träd och klättrade upp der lika snabbt som en apa. Stig ner, min herre! ropade en af gensdarmerna. Han svarade ej. De båda lagens väktare svuro på att de ej skulle lemna platsen förrän han klättrat ned igen. Jägaren tycktes ej hafva någon synnerlig brådska att trampa jorden på nytt utan framtog litet kall-! mat ur sin jagtväska och började spisa en tarflig frukost. De båda gensdarmerna, som blefvo alldeles förbluffade häröfver, började att förlora tålamodet, men tanken på att öf-: vergifva ett så präktigt kap återgaf dem deras mod och tjensteifver. En af dem beslöt sig nu för att språka litet närmare med fyktingen och hjelptes nu upp i trädet af sin kamrat, utan att fyktingen tycktes hafva lust att göra det ringaste motstånd. — I lagens namn, gif hit ert jagtkort. Under det att gensdarmen med dof röst yttrade dessa högtidliga ord, fattade han den olycklige jägarn i kragen. Denne framtog genast sitt jagtkort och visade det för gensdarmen. — Hm, det är ju alldeles riktigt, utropade den ursinnige soldaten. — Det vet jag nog, svarade den andre lugnt. — Men, hvarföre sprang ni då för oss? — Har jag någonsin bedt er springa efter mig? — Hvarföre klättrade ni upp i trädet här? — Har jag någonsin bedt er klättra upp dit efter? Jag äter frukost här i trädet hvar enda dag, det är så vacker nutsigt härifrån. Ser ni den der vackra ... — Men det der hade ni väl kunnat säga oss förut. — Ni har ju aldrig frågat mig derom. I Prewssemn uppstod nyligen under en landtvärns-manöver, följande samtal: Öfversten: Hvem är du, min gosse? Soldaten: Kretsjustitierådet von Noski. Öfversten: Och hvem är han, min vän? Soldaten: Öfverrättsassessor von BreidWitZze Öfversten: Och hvem är sä då? Soldaten: Kusk hos herr von Breidwitz. Samlat i ev jermviägskupe emellan man och hustru. Herrn: — Sitter du beqvämt nu, min gumma? — Frun: Ganska bra, min gubbe. — Herrn: Känner du intet drag? — Frun: Alldeles intet. — Herrn: Har du tillräcklig plats för fötterna? — Frun: Jag sitter alldeles förträffligt, min gubbe. — Herrn: Nå, då skola vi byta plats med hvarandra. —