skulle föreställa ett sådant, borde utrustas med en lång hårtest, ungefär som hr Heinemann i dessa dagar styr ut sina hästar med långa läderremmar, fullsatta med bjellror, och som hänga ända ned till marken. Grefve Anckarsvärds porträtt finnes till salu litet hvarstädes, Crusenstolpes deremot icke; men för att få ett, hade man endast behöft vända sig till hr G. Wahlbom. Hvad tycktes om vädret på Carlsdagen? Det är godt att ha ett ekipage att tillgå, tror jag, när det är sådant väder och man skall till hofs i hvita inexpressibler. Och på gatorna skedde många konflikter, ehuru icke på långt när så diplomatiska, som dem vi merändels höra talas om. Utför en backe kom en täcksläde med tillhörande kusk, väl inkrupen i sin björnskinnskrage och öfverlemnande åt kommande och gående att taga varning af bjellrornas klang. Att ropa se upp tyckte han förmodligen vara synd, då han påtagligen sjelf fann den manövern mycket motbjudande. Uppför backen stretade en vandrare, med axlarne uppdragna till öronen, händerna instuckna i rockärmarne. Någon björnskinnskrage hade han väl icke, men lekte ändå kurragömma med snön så godt han kunde inom sin egen rockkrage. Bjellror klingade öfverallt; dem brydde han sig ej om; något se upp hördes ej heller till, och så inträffade en sådan der konflikt — hejsan! benen i vädret och mössan på flykten! Det gick an att gatorna voro mjuka den qvällen. Och så börjades en lofsång öfver björnskinnet — nå, den kan man tänka sig utan beskrifning. Vi ha ej haft mer än ett enda yrväder förut i vinter; det var den 5 november. Den 4 var helgad åt brödrafolkens fader, han som alltid hade vackert väder vid alla sina tillställningar. Han hade det också på föreningens årsdag; men knappt hade denna förrunnit, förrän elementerna, liksom för att visa förgängligheten af all jordisk glans, släckte ut hela ståten och qvarlemnade några ruskiga halfförbrända ruiner, som gjorde ungefär samma obehagliga intryck som en förstörd oeh tillskrynklad baltoilett. A propos bal, så har hitkommit en dansmästare vid namn Donato; det är då ingenting märkvärdigt, ty dansmästare ha vi tillräckligt. Men med denne är det en annan sak, som man glömt att nämna, nemligen att han dansar på ett ben, af det goda skälet att han icke har mer än ett sådant att svänga sig på. Konstigt nog det, skulle jag tro. Herr Martin har två, och ändå höll han beklagligen på att bryta halsen af sig. Påfvens famösa encyklika är en nyhet, som redan börjar bli tråkig; men icke destomindre vill jag omtala något som visar dess inneboende kraft. Saken var den att bantåget stod färdigt att afgå från Gossau till St. Gallen ; konduktören ropade: färdigt och signalen ljöd, men tåget gick ej ur fläcken. Allmän förvåning. Man sökte efter orsaken till fenomenet, men allt befanns i ordning. Ny afgångssignal. Lokomotivet pustar oeh stönar, men rör sig ej från stället. Folket skrattar, tjenstemännen blekna af bestörtning. Slutligen upptäcker man i ett vagnshörn en prest, som i allt lugn satt och läste. Och hvad läste han, om ej den famösa encyklikan? Nu var allt klart. Encyklikan rycktes ur prestens händer och förpassades hasteligen ut genom fönstret, och i samma ögonblick rusade tåget framåt. — Hvem skulle trott något sådant! Fagve.