skulle föreställa ett sådant, borde utrustas med
en lång hårtest, ungefär som hr Heinemann i
dessa dagar styr ut sina hästar med långa
läderremmar, fullsatta med bjellror, och som
hänga ända ned till marken.
Grefve Anckarsvärds porträtt finnes till
salu litet hvarstädes, Crusenstolpes deremot
icke; men för att få ett, hade man endast be-
höft vända sig till hr G. Wahlbom.
Hvad tycktes om vädret på Carlsdagen?
Det är godt att ha ett ekipage att tillgå, tror
jag, när det är sådant väder och man skall
till hofs i hvita inexpressibler. Och på ga-
torna skedde många konflikter, ehuru icke
på långt när så diplomatiska, som dem vi
merändels höra talas om. Utför en backe kom
en täcksläde med tillhörande kusk, väl inkru-
pen i sin björnskinnskrage och öfverlemnande
åt kommande och gående att taga varning af
bjellrornas klang. Att ropa se upp tyckte
han förmodligen vara synd, då han påtagligen
sjelf fann den manövern mycket motbjudande.
Uppför backen stretade en vandrare, med axlar-
ne uppdragna till öronen, händerna instuckna
i rockärmarne. Någon björnskinnskrage hade
han väl icke, men lekte ändå kurragömma med
snön så godt han kunde inom sin egen rock-
krage. Bjellror klingade öfverallt; dem bryd-
de han sig ej om; något se upp hördes ej
heller till, och så inträffade en sådan der kon-
flikt — hejsan! benen i vädret och mössan
på flykten! Det gick an att gatorna voro
mjuka den qvällen. Och så börjades en lof-
sång öfver björnskinnet — nå, den kan man
tänka sig utan beskrifning.
Vi ha ej haft mer än ett enda yrväder
förut i vinter; det var den 5 november. Den
4 var helgad åt brödrafolkens fader, han
som alltid hade vackert väder vid alla sina
tillställningar. Han hade det också på för-
eningens årsdag; men knappt hade denna för-
runnit, förrän elementerna, liksom för att visa
förgängligheten af all jordisk glans, släckte ut
hela ståten och qvarlemnade några ruskiga
halfförbrända ruiner, som gjorde ungefär sam-
ma obehagliga intryck som en förstörd oeh
tillskrynklad baltoilett.
A propos bal, så har hitkommit en dansmästare
vid namn Donato; det är då ingenting märk-
värdigt, ty dansmästare ha vi tillräckligt. Men
med denne är det en annan sak, som man
glömt att nämna, nemligen att han dansar
på ett ben, af det goda skälet att han icke
har mer än ett sådant att svänga sig på. Kon-
stigt nog det, skulle jag tro. Herr Martin har
två, och ändå höll han beklagligen på att
bryta halsen af sig.
Påfvens famösa encyklika är en ny-
het, som redan börjar bli tråkig; men icke
destomindre vill jag omtala något som visar
dess inneboende kraft. Saken var den att
bantåget stod färdigt att afgå från Gossau till
St. Gallen ; konduktören ropade: färdigt och
signalen ljöd, men tåget gick ej ur fläcken.
Allmän förvåning. Man sökte efter orsaken
till fenomenet, men allt befanns i ordning.
Ny afgångssignal. Lokomotivet pustar oeh
stönar, men rör sig ej från stället. Folket
skrattar, tjenstemännen blekna af bestörtning.
Slutligen upptäcker man i ett vagnshörn en
prest, som i allt lugn satt och läste. Och
hvad läste han, om ej den famösa encyklikan?
Nu var allt klart. Encyklikan rycktes ur
prestens händer och förpassades hasteligen ut
genom fönstret, och i samma ögonblick rusa-
de tåget framåt. — Hvem skulle trott något
sådant! Fagve.