— Jaså, är det ni, min goda Ursule
återtog samma röst, hvar! ännu spårades er
ofrivillig darrning. Hvilken oväntad omstän-
dighet för er så här dags in till mig?
— Öron ...
— Ack, min Gud, är jag då sjukare än
jag sjelf tror?
— Nej, visst inte, men som er gikt så
svårt ansatte er i afton när jag var inne, ville
jag först se om er ännu eu gång, innan jag
tänkte på att sjelf lägga mig.
— Hvad är klockan?
Ännu icke fullt half tolf . . . Ifall
ni känner er sämre om ni möjligen skulle be-
höfva någon hjelp, så vill jag gerna tillbringa
natten i en länstol härinne.
Under det dessa ord yttrades hade Ur-
sule närmat sig baronens säng. Ljusskenet
föll rakt på hans torra och magra ansigte,
hvilket nästan försvann mellan de rika spet-
sarna på örongottskudden och under den höga
bomullsmössan, som betäckte hans hufvud och
enligt den tidens mode var hopknuten på pan-
nan med ett bredt band.
Hans små ögon voro tindrande men oro-
liga och hyn i hans af oräkneliga rynkor få-
rade ansigte påminte nästan om skalet på en
hoptorkad citron. Man kunde i sjelfva verket
ha trott detta pergamentlika anlete tillhöra en
af gula febern angripen indisk nabob.
Öaktadt den rådande hettan var baronens
utmärglade kropp betäckt med flera stoppade