dessa penningar gifva er, hr doktor? . . . Tala . tala! — Åh, hvad jag fordrar af er är en sak, mycket lätt att uppfylla: jag vill nemligen at er ha en laga handling, en i behörig form uppsatt förbindelse, hvari ni åt mig, likaledes för en tidrymd af tio år, afstår alla edra faderliga rättigheter öfver detta barn ni har med er. Vaubaron förstod ännu ingenting. — Alla mina faderliga rättigheter! upprepade han. — Ja. — Hvarföre? — Jag önskar taga er dotter med mig; jag vill under tio år vara som en far för henae och sedan återlemna henne till er rik och lycklig. — Och hvad vill ni göra med min stackars lilla Blanche? frågade mekanisten bestört. — Jag vill begagna mig af henne till vetenskapens ära och mensklighetens lycka. Jag vill begagna mig af den underbara siareförmåga, hvarmed hon är begåfvad . . . Jag vill gifva henne platsen efter m:ll Pamdla, min vanliga somnambul, hvars vacklande helsa foruirar skonsamhet. Ett uttryck af vämjelse och fasa målade sig på Vaubarons ansigte; han tryckte Blanche ännu hårdare intill sig och svarade: — Skulle jag öfvergifva mitt barn? . KM.