Med dessa ord ringde han på en klock-
sträng.
En dörr vred sig ljudlöst på sina gång-
jern. En betjent inträdde.
— Följ ut herrn och mamsell! befallde
doktorn den djupt bugande betjenten, hvilken
sedan han dragit sig åt sidan för att låta
Jean Vaubaron och Blanche passera, med en
blinkning besvarade en nästan omärklig åt-
börd af sin husbonde.
Knappt hade fadren och dottern försvun-
nit, förrän Fritz Horner störtade fram till en
annan dörr, öppnade den och inträdde i ett
rum uppfylldt af den hvita och parfymerade
röken af en fin cigarr.
En ung man låg der utsträckt i en stor
bredvid ett litet bord placerad fåtölj och rökte
med den mest fulländade vårdslöshet, under
det han då och då rörde om med en thåsked
i ett stort glas fyldt med grogg, hvaraf han
litet emellan tog en väldig klunk.
— Denue unge man var samma sällsam-
ma porsonlighet vi sedan vår berättelses bör-
jan återfunnit öfverallt och oupphörligt —
det var Rodille, efter vi nödgas säga hans
namn.
— Hvad står på, doktor? utropade den
unge mannen, blossande ur sin cigarr, — hvad
är på färde? . - . För tusan, hvarför störtar
ni in till mig som en stormvind? . .. Är el
den lös? ... Har den iälskvärda Pamela