Sen klagar man att mitt humör
Just ej är bland de bästa.
Men, ack! det rår jag icke för.
Må hvem som gitter fresta
Att gå i mina tunga fjät.
Man blir ej älskvärd utaf det
Rätt mycket godt, som andra ha,
Jag tåligt får försaka.
När andra sig i bädden dra
Jag sträfva får och vaka.
Jag måste ut, om mornarna,
Till tulln, att möta bönderna.
De säga, att jag gör förköp
För både man och qvinna
Men... stå, som jag, i ständigt stöp.
Och ej försök att vinna!
Den mödans väg i lifvet fann
Får vara lagom samvetsgrann.
Så säga de, att jag är stygg
Och led och oaptitlig.
Men — är det lätt, att vara snygg
Och fin och oförvitlig
För den, som nödgas gå, som jag,
I ruskigt göromål hvar dag?
Jag är likväl, till min natur
Af täcka könets skara,
Och måste dock i ur och skur
Och köld och solsken vara.
Om stundom glupsk förtjenst jag har,
Jag ock förlorar många dar,
Och om jag stundom bullra plär
På gator, torg och gränder,
Och om jag gyllne ringar bär
På röd-uppsvulluva händer.
Hvem rör, hvem angår det? Hvaba?
Jag hörde inte hva ni sa?
R—
Nr 0 VMA: UID Anten RASAR ARI bb bl kräk