Sen klagar man att mitt humör Just ej är bland de bästa. Men, ack! det rår jag icke för. Må hvem som gitter fresta Att gå i mina tunga fjät. Man blir ej älskvärd utaf det Rätt mycket godt, som andra ha, Jag tåligt får försaka. När andra sig i bädden dra Jag sträfva får och vaka. Jag måste ut, om mornarna, Till tulln, att möta bönderna. De säga, att jag gör förköp För både man och qvinna Men... stå, som jag, i ständigt stöp. Och ej försök att vinna! Den mödans väg i lifvet fann Får vara lagom samvetsgrann. Så säga de, att jag är stygg Och led och oaptitlig. Men — är det lätt, att vara snygg Och fin och oförvitlig För den, som nödgas gå, som jag, I ruskigt göromål hvar dag? Jag är likväl, till min natur Af täcka könets skara, Och måste dock i ur och skur Och köld och solsken vara. Om stundom glupsk förtjenst jag har, Jag ock förlorar många dar, Och om jag stundom bullra plär På gator, torg och gränder, Och om jag gyllne ringar bär På röd-uppsvulluva händer. Hvem rör, hvem angår det? Hvaba? Jag hörde inte hva ni sa? R— Nr 0 VMA: UID Anten RASAR ARI bb bl kräk