AI de svarande HCK fOISL JtuaäSLVVIN dIRv sin berättelse om huru det tillgått då Holmberg blifvit bedragen, och var hans berättelse af ungefär följande innehåll: Söndagen den 9 innevarande januari kl. 11 på aftonen hade Låstbom på Jerntorget sammanträffat med Olsson, Neyström och Holmberg, hvarpå de allesammans begifvit sig upp till Olssons bostad å söder. Ditkomna bjöd Olsson på hvarjehanda förtäring, hvarpå han framtog en ny kortlek och föreslog att sällskapet skulle spela mariage, hvilket förslag också antogs. Vinsten å mariagespelet belöpte sig endast till några toddar; men en stund derefter började sällskapet att spela knack? och då började äfven penningar att komma i fråga. Allt detta var likväl endast förspel till hvad som komma skulle. Låstbom började nemligen att göra kortkonster, och höll Holmberg först 10 rdr mot Låstbom att konsten ej skulle lyckas. Konsten misslyckades och Holmberg vann sina 10 riksdaler. Upplifvad af framgången satte Holmberg nu upp 200 riksdaler; men se då lyckades konsten och Holmberg förlorade sina båda långschalar. — Frörtretad öfver sin förlust satte Holmberg åter upp 200 riksdaler; men lyekan, eller måhända Låstbom, var honom obenägen, hvarför han ock förlorade sin andra insats. — Hur gick den der kortkonsten till? — frågade ordföranden. — Var det beräkning eller fingerfärdighet? — Man slår volt med korten — upplyste Låstbom. — Den som gör kortkonster kan således vinna när han vill? — återtog ordföranden. — Åhnej, det är en konst som man både kan vinna och tappa på — svarade Låstbom. Vidare upplyste Låstbom att morgonen derpå hade penningarne delats, och han för sin egen räkning endast behållit 50 rdr; det öfriga hade han gifvit åt Olsson, tillika med 200 rdr dem han fått låna af Olsson för att kunna parera mot Holmberg. Olsson fick nu ordet och bestred de flesta af Låstboms uppgifter, förklarande att sällskapet väl varit hemma hos honom och af honom blifvit trakterade; men om knackspelet och de bedrägliga kortkonsterna hade han ej den ringaste aning, oaktadt Låstbom nu uppgaf att Olsson hela tiden varit inne och sjelf försökt sin lycka mot Låstboms fingerfärdighet. — Det var en förskräcklig menniska att ljuga — yttrade ordföranden, då Olsson slutat sin berättelse. — Det tror rådman bara, men sanningen ska nog spörjas till slut — invände Olsson. — Ja, sanningen skall nog fram, och då skola ni alla få plikta för de osanningar ni uppduka i dag — svarade ordföranden. Neyström började nu sin berättelse och bestred Låstboms och till en del äfven Olssons uppgifter, förklarande att han hela tiden suttit sofvande i en soffa, och att han vaknat först då allt var förbi och sällskapet var redo att skiljas åt. I sammanhang med föregående mål hölls ransakning angående en mot Låstbom riktad misstanke för stöld. En vandrande urmakare, Anders Gustaf Pålsson, hade nemligen på aftonen den 23 december förlidet år varit i Låstboms sällskap inne på krogen n:r 17 Österlånggatan, och då blifvit bestulen på ett mahognyskrin innehållande 8 stycken fickur, 6 af nysilfver och 2 af silfver, till ett sammanräknadt värde af 68 rdr. Pålsson hade i yttre krogrummet sammanträffat med Låstbom, hvarpå de båda gått in i ett inre rum, der de intagit förtäring. Efter en stund hade Pålsson somnat och då han vaknat var skrinet, som han förvarat i ett medhafdt knyte, försvunnet tillika med Låstbom. Låstbom nekade och yrkade ansvar mot Pålsson för falsk angifvelse. Pålsson sade sig ej vidare kunna stanna qvar i staden, hvarför stadsfiskal Silfversparre, äfven åklagare i det första målet, åtog sig hans sak, och uppskjötos begge målen till den 6 februari, då vittnen skulle inkallas och all möjlig bevisning införskaffas. ENN ONES AN NASN ENKLAST EAA MTI ARNE: