AI de svarande HCK fOISL JtuaäSLVVIN dIRv
sin berättelse om huru det tillgått då Holm-
berg blifvit bedragen, och var hans berättelse
af ungefär följande innehåll:
Söndagen den 9 innevarande januari kl.
11 på aftonen hade Låstbom på Jerntorget
sammanträffat med Olsson, Neyström och Holm-
berg, hvarpå de allesammans begifvit sig upp
till Olssons bostad å söder. Ditkomna bjöd
Olsson på hvarjehanda förtäring, hvarpå han
framtog en ny kortlek och föreslog att säll-
skapet skulle spela mariage, hvilket förslag
också antogs. Vinsten å mariagespelet belöpte
sig endast till några toddar; men en stund
derefter började sällskapet att spela knack?
och då började äfven penningar att komma i
fråga. Allt detta var likväl endast förspel
till hvad som komma skulle. Låstbom bör-
jade nemligen att göra kortkonster, och höll
Holmberg först 10 rdr mot Låstbom att kon-
sten ej skulle lyckas. Konsten misslyc-
kades och Holmberg vann sina 10 riksdaler.
Upplifvad af framgången satte Holmberg nu
upp 200 riksdaler; men se då lyckades kon-
sten och Holmberg förlorade sina båda lång-
schalar. — Frörtretad öfver sin förlust satte
Holmberg åter upp 200 riksdaler; men lye-
kan, eller måhända Låstbom, var honom obe-
nägen, hvarför han ock förlorade sin andra in-
sats.
— Hur gick den der kortkonsten till? —
frågade ordföranden. — Var det beräkning el-
ler fingerfärdighet?
— Man slår volt med korten — upply-
ste Låstbom.
— Den som gör kortkonster kan således
vinna när han vill? — återtog ordföranden.
— Åhnej, det är en konst som man både
kan vinna och tappa på — svarade Låstbom.
Vidare upplyste Låstbom att morgonen
derpå hade penningarne delats, och han för
sin egen räkning endast behållit 50 rdr; det
öfriga hade han gifvit åt Olsson, tillika med
200 rdr dem han fått låna af Olsson för att
kunna parera mot Holmberg.
Olsson fick nu ordet och bestred de flesta
af Låstboms uppgifter, förklarande att säll-
skapet väl varit hemma hos honom och af ho-
nom blifvit trakterade; men om knackspelet
och de bedrägliga kortkonsterna hade han ej
den ringaste aning, oaktadt Låstbom nu upp-
gaf att Olsson hela tiden varit inne och sjelf
försökt sin lycka mot Låstboms fingerfär-
dighet.
— Det var en förskräcklig menniska att
ljuga — yttrade ordföranden, då Olsson slutat
sin berättelse.
— Det tror rådman bara, men sanningen
ska nog spörjas till slut — invände Olsson.
— Ja, sanningen skall nog fram, och då
skola ni alla få plikta för de osanningar ni
uppduka i dag — svarade ordföranden.
Neyström började nu sin berättelse och
bestred Låstboms och till en del äfven Olssons
uppgifter, förklarande att han hela tiden sut-
tit sofvande i en soffa, och att han vaknat
först då allt var förbi och sällskapet var redo
att skiljas åt.
I sammanhang med föregående mål hölls
ransakning angående en mot Låstbom riktad
misstanke för stöld. En vandrande urmakare,
Anders Gustaf Pålsson, hade nemligen på af-
tonen den 23 december förlidet år varit i
Låstboms sällskap inne på krogen n:r 17 Ö-
sterlånggatan, och då blifvit bestulen på ett
mahognyskrin innehållande 8 stycken fickur,
6 af nysilfver och 2 af silfver, till ett sam-
manräknadt värde af 68 rdr. Pålsson hade i
yttre krogrummet sammanträffat med Låstbom,
hvarpå de båda gått in i ett inre rum, der de
intagit förtäring. Efter en stund hade Påls-
son somnat och då han vaknat var skri-
net, som han förvarat i ett medhafdt knyte,
försvunnet tillika med Låstbom. Låstbom ne-
kade och yrkade ansvar mot Pålsson för falsk
angifvelse. Pålsson sade sig ej vidare kunna
stanna qvar i staden, hvarför stadsfiskal Silf-
versparre, äfven åklagare i det första målet,
åtog sig hans sak, och uppskjötos begge
målen till den 6 februari, då vittnen skulle
inkallas och all möjlig bevisning införskaffas.
ENN ONES AN NASN ENKLAST EAA MTI ARNE: