LHvarjehanda Nyheter.
Brist i Göteborg. I Göteborgs-
Postens skämtande veckokrönika för i lördags
heter det om kalaserna i staden: Det vanliga
uttrycket för någonting som är riktigt godt, att
det smakar fågel torde i dessa dagar kunna
suppleras med ett annat tänkespråk: kostar
det något, så smakar det ockå, ty de flesta
varieteterna af de till en splendid supe ound-
gängliga fågelarterna lära ha stigit fabulöst i
pris. Det lärer ligga utom möjlighetens sfer
att kunna få sig ett par orrar för skapligt
pris, förrådet på ankor lärer vara totalt upp-
rymdt (utom i vissa tidningsspalter) och hvad
kalkoner beträffar har man upphört att räkna
dem parvis, icke en gång pr st., utan de säl-
jas numera efter vigt, d. v. s., de uppvägas
om icke precis med guld, åtminstone med silf-
ver. Gåsen, denna okonstlade fågel som ända
sedan Capitolii dagar spelat en stor roll på
samhällets höjder, hotar att bli främmande för
societetslifvet, åtminstone i stekt tillstånd, så
ringa lärer tillförseln vara mot den stigande
efterfrågan å artikeln. Men, hvem kan väl
tänka på alla dessa mer eller mindre kinkiga
detaljer af den högre mathushållningens my-
sterier, då man ser de kostliga rätter? som
vankas på Göteborgs-supgerna, hvilka af gam-
malt ha godt rykte om sig. Dansmusiken to-
nar, smidiga som urskogens reptiler smyga upp-
märksamma vaktmästare så godt som omiärk-
ligt förfriskningar, icke i sig, utan i oss, tall-
rikar slamra, gafflar klinga, åla dauber, frican-
deaver, gåleer och glacer försvinna bakom
sköna eller osköna läppar . . . och derutanför
på trappan sitter en af köld darrande liten
tiggargosse och knaprar på sin supå -— en
bit torrt bröd. Sådant är lifvet: öfverallt lö-
jen och tårar; glädje och sorg, öfverflöd och
brist, och vore det icke så, så vore ju jorden
ett paradis och menniskorna englar på jorden.
Får och getter. Gefleposten omta-
lar följande anekdot från Helsingland:
För några år sed agiterade pastor och
många med honom, i H. socken, för anskaf-
fande af en altartafla för kyrkan. Förfrågan
hade gjorts hos en artist om fris för en så-
dan; dennes svar hade ingått och pastor ut-
lyste sockenstämma för närmare öfverläggning
och besluts fattande i denna angelägenhet.
Bönderna samlades allmänt. Det gurgel,
som vid sådana tillfällen aldrig uteblir, blef
inom en kört stund så högljudt, att pastor
nödgades slå klubban i bordet och äska ljud,
hvilket också till slut lyckades honom.
Hör på gubbar, yttrade nu pastor, jag
märker att tankarna ä delade. Jag föreslår
derföre att de, som inse behöfligheten af den
föreslagna altarprydnaden, träda hit fram till
höger om bordet. Dessa vill jag kalla får.
De åter, som äro mot förslaget, ställa sig till
venster och föreställa getter. Vi få då snart
se hvilketdera partiet är starkast.
Propositionen mottogs med ljudligt bifall
och man trängdes om hvarandra för att intaga
åe resp. plalser, hvars och ens öfvertygelse
anvisade.
Getterna stodo snart till afgörande mängd
samlade, då bland fåren uppstod någon oreda,
orsakad af en illa halt boude, som sökte krafla
sig öfver till getterna.
Nåå, Lars Fereson, är du får eller get?
frågade ordföranden den framåtsträfvande
bonden.
Get, get till kropp och själ, hr körkherre,
svarade Lars Persson fullt deciderad, bars
jag kunge komma fram för de här fördömde
fårskallarae.?
Julfröjder. Ett ondt, som endast
tiden kan bota, är den ovana, Lulcåortent
ungdom har att vid större helger samlas i de
8. k. kyrkostäderna och der tillbringa 3 å 4
dagar i dryckiom. ras och tumult. Från er