LHvarjehanda Nyheter. Brist i Göteborg. I GöteborgsPostens skämtande veckokrönika för i lördags heter det om kalaserna i staden: Det vanliga uttrycket för någonting som är riktigt godt, att det smakar fågel torde i dessa dagar kunna suppleras med ett annat tänkespråk: kostar det något, så smakar det ockå, ty de flesta varieteterna af de till en splendid supe oundgängliga fågelarterna lära ha stigit fabulöst i pris. Det lärer ligga utom möjlighetens sfer att kunna få sig ett par orrar för skapligt pris, förrådet på ankor lärer vara totalt upprymdt (utom i vissa tidningsspalter) och hvad kalkoner beträffar har man upphört att räkna dem parvis, icke en gång pr st., utan de säljas numera efter vigt, d. v. s., de uppvägas om icke precis med guld, åtminstone med silfver. Gåsen, denna okonstlade fågel som ända sedan Capitolii dagar spelat en stor roll på samhällets höjder, hotar att bli främmande för societetslifvet, åtminstone i stekt tillstånd, så ringa lärer tillförseln vara mot den stigande efterfrågan å artikeln. Men, hvem kan väl tänka på alla dessa mer eller mindre kinkiga detaljer af den högre mathushållningens mysterier, då man ser de kostliga rätter? som vankas på Göteborgs-supgerna, hvilka af gammalt ha godt rykte om sig. Dansmusiken tonar, smidiga som urskogens reptiler smyga uppmärksamma vaktmästare så godt som omiärkligt förfriskningar, icke i sig, utan i oss, tallrikar slamra, gafflar klinga, åla dauber, fricandeaver, gåleer och glacer försvinna bakom sköna eller osköna läppar . . . och derutanför på trappan sitter en af köld darrande liten tiggargosse och knaprar på sin supå -— en bit torrt bröd. Sådant är lifvet: öfverallt löjen och tårar; glädje och sorg, öfverflöd och brist, och vore det icke så, så vore ju jorden ett paradis och menniskorna englar på jorden. Får och getter. Gefleposten omtalar följande anekdot från Helsingland: För några år sed agiterade pastor och många med honom, i H. socken, för anskaffande af en altartafla för kyrkan. Förfrågan hade gjorts hos en artist om fris för en sådan; dennes svar hade ingått och pastor utlyste sockenstämma för närmare öfverläggning och besluts fattande i denna angelägenhet. Bönderna samlades allmänt. Det gurgel, som vid sådana tillfällen aldrig uteblir, blef inom en kört stund så högljudt, att pastor nödgades slå klubban i bordet och äska ljud, hvilket också till slut lyckades honom. Hör på gubbar, yttrade nu pastor, jag märker att tankarna ä delade. Jag föreslår derföre att de, som inse behöfligheten af den föreslagna altarprydnaden, träda hit fram till höger om bordet. Dessa vill jag kalla får. De åter, som äro mot förslaget, ställa sig till venster och föreställa getter. Vi få då snart se hvilketdera partiet är starkast. Propositionen mottogs med ljudligt bifall och man trängdes om hvarandra för att intaga åe resp. plalser, hvars och ens öfvertygelse anvisade. Getterna stodo snart till afgörande mängd samlade, då bland fåren uppstod någon oreda, orsakad af en illa halt boude, som sökte krafla sig öfver till getterna. Nåå, Lars Fereson, är du får eller get? frågade ordföranden den framåtsträfvande bonden. Get, get till kropp och själ, hr körkherre, svarade Lars Persson fullt deciderad, bars jag kunge komma fram för de här fördömde fårskallarae.? Julfröjder. Ett ondt, som endast tiden kan bota, är den ovana, Lulcåortent ungdom har att vid större helger samlas i de 8. k. kyrkostäderna och der tillbringa 3 å 4 dagar i dryckiom. ras och tumult. Från er