(Insändt.)
En inprovisstris. För längre tid
sedan blef insändaren häraf bekant med ett
ungt fruntimmer, som sades besitta en säll-
synt förmåga att improvisera. Ombedd diktade
och sjöng hon genast:
Hvarför skall du tvinga mig att sjunga,
Då min själ i tårar insvept är?
Orden vilja stelna på min tunga,
Sången tolkar ej hvad hjertat tär.
Ofta händer det, då qvällens stjerna
Strålande mig helsar från det blå,
Att i sång jag klär min känsla gerna,
Blott ej någon lyssnar der uppå.
Och, när dagens oro har försvunnit,
Känner själens vinge sig så fri.
Hjertat bar sin himmel alltid funnit
Uti sångens sköna harmoni.
Insändaren tror sig icke fela i grannla-
genbet, om han offentligen meddelar, att det
unga fruntimmer, som eger denna vackra gåfva,
att i ett varmt och klangfullt språk kläda ögon-
blickets hänförande känsla är cn mamsell Helena
B., som lärer vara född i Pitcå och nu är
boende i Stockholm.