(Insändt.) En inprovisstris. För längre tid sedan blef insändaren häraf bekant med ett ungt fruntimmer, som sades besitta en sällsynt förmåga att improvisera. Ombedd diktade och sjöng hon genast: Hvarför skall du tvinga mig att sjunga, Då min själ i tårar insvept är? Orden vilja stelna på min tunga, Sången tolkar ej hvad hjertat tär. Ofta händer det, då qvällens stjerna Strålande mig helsar från det blå, Att i sång jag klär min känsla gerna, Blott ej någon lyssnar der uppå. Och, när dagens oro har försvunnit, Känner själens vinge sig så fri. Hjertat bar sin himmel alltid funnit Uti sångens sköna harmoni. Insändaren tror sig icke fela i grannlagenbet, om han offentligen meddelar, att det unga fruntimmer, som eger denna vackra gåfva, att i ett varmt och klangfullt språk kläda ögonblickets hänförande känsla är cn mamsell Helena B., som lärer vara född i Pitcå och nu är boende i Stockholm.