FI har mil att gå imnan man kommer tll torpe I, der man förestiller sig att man har sitt hen I Det är visst icke just så trefligt, ty man bo I många tillsammans och trångt. Man har p intet sätt gjort afseende på huru många kubik fot luft menniskan behöfver för att anda: utan endast efter ögonmått eller genom direkt I försök utforskat huru många qvadratfot e I menniska behöfver för att ligga. Men de hvilar man emellertid — der hemtar ma; krafter för den gryende dagens mödor. Nu är det klart att jernvägsarbetarer som annat folk, består sig en hvilodag. Ti) I kyrkan är öfver milen; men till en krog ick mera än en half. Det är således klart at I många vallfärda dit och att veckolönen gå åt — och att man blir en smula på herr eller litet dragen eller på styr, eller me Jen smula i hatten, hvilket allt har i de Jnogaste samma betydelse med att vara hvac bildadt folk kalla upprymd?. Det beror n I på ölsinnet huru den leken månde sluta; me vanligen går det temligen bra, fastän, för e och annan, på sned. De slarfvigaste gå hel: I måndagen och, som det heter, fira, det vil säga någon namnsdag, hvaraf almanackan ha rikt förråd. I Som nu största delen af rallbussarne (en benämning som i hvardagslag begagna Jom jernvägsarbetarne) äro unga och ogifta lär det klart, att mången af dem icke besöke krogen, utan kommer med nystärkt nattkapp på besök hos någon af bygdens tärnor. Nå gongång är den ungo mannen i samma belä I genhet som en nål, som oscillerar mellan tvenn I magneter, och är således ibland borta vi I futten och ibland hos sin mö. Men kärleke: I öfverskyler allt, och flickorna försäkra at IN. N. är en galant, nykter och anständi; I gosse, som aldrig skulle taga till bästa on han inte hade de oticka? kamraterna, son narrade? honom med sig. Han är så ge I nombeskedlig — ja det är han! att han int: kan säga nej när de otäcka rallbussarnt vilja ha honom med sig — det är helg felet. En och auvan gifter sig verkligen; mer faran af flyktighet ökas med hvarje dag väger nalkas sin fullbordan. Den unge mannen gri pes då af längtan att komma till en annar jernvägsanläggning och fästmön kan han ej släpa med sig. Han qvarlemnar således i bästa fall sitt hjerta; men personligen beger han sig bort — hvart vet han sjelf ej så noga. Det säkra är att ännu ingen jernvägspipa för första gången hvisslat på någon af statens jernvägar utan att upprifva knappt half-läkta kärlekssår i mer än ett af traktens pigohjertan. Vi ha i några drag. tecknat våra jernvägsarbetare. De äro, på det hela, ett godt, arbetsamt, men lättsinnigt slägte — en sort sjögastar på torra landet, fullvuxna barn, äfventyrssökande kolonister. De äro hemma öfverallt, glada, friska och muntra och en smula slarfviga. De lefva för ögonblicket — lefva lustigt för att dö en dag för tidigt. Allt detta ligger i deras sätt att lefva. Det är ej möjligt för den, som den ena månaden bor på en höskulle, den andra på en vind, den tredie i en bondgård — som ibland äter vid en futt, som ligger i ett kärr, ibland uppe bland bergen och som oupphörligen sjelf spränger sig fram eller lägger en ny väg framför sig — det är ej möjligt att en dylik menniskas vanor kunna blifva metodiska och bestämda af en viss regel. Regeln blir i allmänhet att ingen regel ha. I allmänhet är bergssprängaren bättre än den, som schaktar banvallen. Bergssprängarne äro, så att säga, jernvägsarbetarnes aristokrati — de, som schakta, åter sjelfva plebs. Orsaken är helt enkelt den, att icke hvar och en duger till bergsprängare, hvaremot hvilken stackare som helst kan spela rolen af mullvad och gräfva i sand. Man har icke egentligen disciplinerat denna massa menniskor, som plötsligen sammankastas i en enda trakt; men detta oaktadt hatva arbetarve en inre polis, som har sin goda verkan. Detta, äro de så kallade arbetslagen, som genom en ganska naturlig jury utdömer och kör bort den, som är för lat eller bär sig illa åt. När något spektakel skett (och hvem kan svara för tusen unga och gamla menniskor från alla väderstreck ?), så blir skammen ej så mycket hans som arbetslagets och ran hör då huru de andra säga: Det hade aldrig händt med någon i vårt lag. Det är i dubbel betydelse laglydnad. Det är klart att jernvägsarbetarne i beröring t. ex. med en stor stads gatpöbel och