FI har mil att gå imnan man kommer tll torpe
I, der man förestiller sig att man har sitt hen
I Det är visst icke just så trefligt, ty man bo
I många tillsammans och trångt. Man har p
intet sätt gjort afseende på huru många kubik
fot luft menniskan behöfver för att anda:
utan endast efter ögonmått eller genom direkt
I försök utforskat huru många qvadratfot e
I menniska behöfver för att ligga. Men de
hvilar man emellertid — der hemtar ma;
krafter för den gryende dagens mödor.
Nu är det klart att jernvägsarbetarer
som annat folk, består sig en hvilodag. Ti)
I kyrkan är öfver milen; men till en krog ick
mera än en half. Det är således klart at
I många vallfärda dit och att veckolönen gå
åt — och att man blir en smula på herr
eller litet dragen eller på styr, eller me
Jen smula i hatten, hvilket allt har i de
Jnogaste samma betydelse med att vara hvac
bildadt folk kalla upprymd?. Det beror n
I på ölsinnet huru den leken månde sluta; me
vanligen går det temligen bra, fastän, för e
och annan, på sned. De slarfvigaste gå hel:
I måndagen och, som det heter, fira, det vil
säga någon namnsdag, hvaraf almanackan ha
rikt förråd.
I Som nu största delen af rallbussarne
(en benämning som i hvardagslag begagna
Jom jernvägsarbetarne) äro unga och ogifta
lär det klart, att mången af dem icke besöke
krogen, utan kommer med nystärkt nattkapp
på besök hos någon af bygdens tärnor. Nå
gongång är den ungo mannen i samma belä
I genhet som en nål, som oscillerar mellan tvenn
I magneter, och är således ibland borta vi
I futten och ibland hos sin mö. Men kärleke:
I öfverskyler allt, och flickorna försäkra at
IN. N. är en galant, nykter och anständi;
I gosse, som aldrig skulle taga till bästa on
han inte hade de oticka? kamraterna, son
narrade? honom med sig. Han är så ge
I nombeskedlig — ja det är han! att han int:
kan säga nej när de otäcka rallbussarnt
vilja ha honom med sig — det är helg
felet.
En och auvan gifter sig verkligen; mer
faran af flyktighet ökas med hvarje dag väger
nalkas sin fullbordan. Den unge mannen gri
pes då af längtan att komma till en annar
jernvägsanläggning och fästmön kan han ej
släpa med sig. Han qvarlemnar således i bästa
fall sitt hjerta; men personligen beger han sig
bort — hvart vet han sjelf ej så noga. Det
säkra är att ännu ingen jernvägspipa för första
gången hvisslat på någon af statens jernvägar
utan att upprifva knappt half-läkta kärlekssår
i mer än ett af traktens pigohjertan.
Vi ha i några drag. tecknat våra jern-
vägsarbetare. De äro, på det hela, ett godt,
arbetsamt, men lättsinnigt slägte — en sort
sjögastar på torra landet, fullvuxna barn,
äfventyrssökande kolonister. De äro hemma
öfverallt, glada, friska och muntra och en
smula slarfviga. De lefva för ögonblicket —
lefva lustigt för att dö en dag för tidigt.
Allt detta ligger i deras sätt att lefva.
Det är ej möjligt för den, som den ena må-
naden bor på en höskulle, den andra på en
vind, den tredie i en bondgård — som ibland
äter vid en futt, som ligger i ett kärr, ibland
uppe bland bergen och som oupphörligen sjelf
spränger sig fram eller lägger en ny väg
framför sig — det är ej möjligt att en dylik
menniskas vanor kunna blifva metodiska och
bestämda af en viss regel. Regeln blir i all-
mänhet att ingen regel ha.
I allmänhet är bergssprängaren bättre än
den, som schaktar banvallen. Bergssprängarne
äro, så att säga, jernvägsarbetarnes aristokrati
— de, som schakta, åter sjelfva plebs.
Orsaken är helt enkelt den, att icke hvar
och en duger till bergsprängare, hvaremot
hvilken stackare som helst kan spela rolen af
mullvad och gräfva i sand.
Man har icke egentligen disciplinerat denna
massa menniskor, som plötsligen sammankastas
i en enda trakt; men detta oaktadt hatva ar-
betarve en inre polis, som har sin goda ver-
kan. Detta, äro de så kallade arbetslagen,
som genom en ganska naturlig jury utdömer
och kör bort den, som är för lat eller bär
sig illa åt.
När något spektakel skett (och hvem kan
svara för tusen unga och gamla menniskor
från alla väderstreck ?), så blir skammen ej så
mycket hans som arbetslagets och ran hör då
huru de andra säga: Det hade aldrig händt
med någon i vårt lag. Det är i dubbel be-
tydelse laglydnad.
Det är klart att jernvägsarbetarne i be-
röring t. ex. med en stor stads gatpöbel och