än det är i den amerikanska Vestern. De
går man vackert omkring en sjö eller ett ber
— här åter lägger man en banvall öfver sjö
eller spränger man en tunnel genom berge
Jernvägs-ingeniörerna gå fram ungefä
som fjell-lemlarne: i en enda riktning oc
vika ej för annat än hafvet. Således går ar
betarnes flod genom trakter, som ingen föru
tänkt på att besöka — genom vildmarker, sor
blott en och annan jägare genomvandrat elle
dit några barn förirrat sig för att plocka lingo
eller hjortron,
I dessa vildmarker, på sluttningarne a
branta berg får man se rader med pinnar, sor
utmärka utstakningslinien. Dessa pinnar är
för dem, som bo i trakter, detsamma som gro
bladsvexten är för de röda männen, de hvite
fotspår? — der hafva jernvägsingeniörerna fram
gått och efter dem kommer, förr eller sednare
hela svärmen af utvandrare norr, söder, öste
och vester ifrån. De komma också — mång
af dem för att få armbogsrum i en ny trakt
sedan de vägat och för trafiken öppnat e
annan. Så snart vildmarken upphört att var
vildmark — då de prydliga stationshusen res:
opp sig och omgifvas med blomsterparterre
midt i ett kärr, der blott stangrör och mar
tallar förut voro att se och innan ännu någor
vagnträng ilat fram på den färdiga jernvägen
finner sig den äkta jernvägsarbetaren illa til
mods och längtar ut i vildmarken för att börjs
sitt gamla arbete med att spränga berg elle!
gchakta banvallar. Dessa gamla kolonister
äro kärntroppar, som sedan ökas af nybörjare
från alla håll.
Samlingen är blandad och brokig och det
är ganska roligt att höra alla dessa tungomål
omkring sig. Det är ett national-divertissement,
som drar ut några år, med ett sceneri, ombytt
efter årstiderna.
Man har några dagar hört yxhugg inåt
skogarpe — man vet att en linea der upp-
hogges; redan ser man en backe halft afskuren
och sanden lagd till en lång, ordentlig ås, på
hvars rygg man ser hundradetals menniskor
dragande störa eller skjutande små sandkärror,
som alla gå åt samma punkt, vid åsens ända,
der de urstjelpas. Huru klapperstenen med
buller rullar först i djupet och den lätta san-
den kommer efter! Man tycker sig se myror-
nas arbete och myrornas flit.
Men der vid skogsgölen står ett nytt hus.
Det är en futt — en restauration för arbe-
tarne. Futten förestås ibland af en gumma
— Gud, som vet allt, vet också hvarifrån hon
föreskrifver sig — en gumma, som alltsedan
jernvägarneg början följt jernvägen -—- eller
rättare följt med dit, der ingen jernväg fanns,
men skulle blifva.
Ibland är det ett hjonelag, som håller
futten. Några barn, som rulla sig i backarne,
utgira liksom skylten för en dylik familjfutt.
Det är ingenting besynnerligt alls att en dylik
futt år rödmålad — det hör till familjlifvets
trefnad; men si kärringen är så snål och hen-
nes futt är grå, lappad med nya bitar.
I sandbacken bredvid är källaren — ett
hål som betäckes med en läm och midt emot
futten är, om det skall vara rigtigt galant,
några bräder fastspikade på i marken nedslagna
störar till bord och en bräda något lägre pla-
oerad till bänk. Detta är då matbordet, under
Guds fria himmel, beskuggadt af några furor,
utmed sjöns strand eller i en undangömd tvär-
dal. På närmaste by-, skogs- eller bruksväg
har en victualiehandlande sin butik, som står
på en, dertill inrättad, vagn. Hela boden, med
lager och allt, Merkuriisonen inberäknad, flyttar
sig fram allt som arbetet framskrider. Här
köper man fläsk, ost, smör m. m. hvad som
behöfs om man fört familj med sig (hvilket
också händer) eller, om man råkar vara hus-
hållare, lagas till i qvarteret. Ungdomen håller
sig helst vid futten, dess Hasselbacko.
Man kan ej mera praktiskt bevisa att
menniskan icko har någon varaktig stad
än under en jernvägsanläggning der ögon-
blicket är allt.
På ett berg eller hvar det kan passa har
man satt opp en stapel der man ringer till
rast och måltid. Alla rusa då till futten och
aptiten är försvarlig sedan man borrat sten
och kört sand i bågra timmar. De sista, som
komma, äro bergssprängarne. När de begifra
sig till futten, lemna de ett par, tre qvar för
att tända skotten, och snart derefter dåna dessa
bergsskott genom skogsdalarne och rulla som
åskor mellan bergen. Skotten laddas med stubin
och dessa tändas af en karl, som, för att
kommdå från det farliga granuskapet, ofta cj
har annan utväg än att låta hissa sig uppför
I 4 II Ar nans