än det är i den amerikanska Vestern. De går man vackert omkring en sjö eller ett ber — här åter lägger man en banvall öfver sjö eller spränger man en tunnel genom berge Jernvägs-ingeniörerna gå fram ungefä som fjell-lemlarne: i en enda riktning oc vika ej för annat än hafvet. Således går ar betarnes flod genom trakter, som ingen föru tänkt på att besöka — genom vildmarker, sor blott en och annan jägare genomvandrat elle dit några barn förirrat sig för att plocka lingo eller hjortron, I dessa vildmarker, på sluttningarne a branta berg får man se rader med pinnar, sor utmärka utstakningslinien. Dessa pinnar är för dem, som bo i trakter, detsamma som gro bladsvexten är för de röda männen, de hvite fotspår? — der hafva jernvägsingeniörerna fram gått och efter dem kommer, förr eller sednare hela svärmen af utvandrare norr, söder, öste och vester ifrån. De komma också — mång af dem för att få armbogsrum i en ny trakt sedan de vägat och för trafiken öppnat e annan. Så snart vildmarken upphört att var vildmark — då de prydliga stationshusen res: opp sig och omgifvas med blomsterparterre midt i ett kärr, der blott stangrör och mar tallar förut voro att se och innan ännu någor vagnträng ilat fram på den färdiga jernvägen finner sig den äkta jernvägsarbetaren illa til mods och längtar ut i vildmarken för att börjs sitt gamla arbete med att spränga berg elle! gchakta banvallar. Dessa gamla kolonister äro kärntroppar, som sedan ökas af nybörjare från alla håll. Samlingen är blandad och brokig och det är ganska roligt att höra alla dessa tungomål omkring sig. Det är ett national-divertissement, som drar ut några år, med ett sceneri, ombytt efter årstiderna. Man har några dagar hört yxhugg inåt skogarpe — man vet att en linea der upphogges; redan ser man en backe halft afskuren och sanden lagd till en lång, ordentlig ås, på hvars rygg man ser hundradetals menniskor dragande störa eller skjutande små sandkärror, som alla gå åt samma punkt, vid åsens ända, der de urstjelpas. Huru klapperstenen med buller rullar först i djupet och den lätta sanden kommer efter! Man tycker sig se myrornas arbete och myrornas flit. Men der vid skogsgölen står ett nytt hus. Det är en futt — en restauration för arbetarne. Futten förestås ibland af en gumma — Gud, som vet allt, vet också hvarifrån hon föreskrifver sig — en gumma, som alltsedan jernvägarneg början följt jernvägen -—eller rättare följt med dit, der ingen jernväg fanns, men skulle blifva. Ibland är det ett hjonelag, som håller futten. Några barn, som rulla sig i backarne, utgira liksom skylten för en dylik familjfutt. Det är ingenting besynnerligt alls att en dylik futt år rödmålad — det hör till familjlifvets trefnad; men si kärringen är så snål och hennes futt är grå, lappad med nya bitar. I sandbacken bredvid är källaren — ett hål som betäckes med en läm och midt emot futten är, om det skall vara rigtigt galant, några bräder fastspikade på i marken nedslagna störar till bord och en bräda något lägre plaoerad till bänk. Detta är då matbordet, under Guds fria himmel, beskuggadt af några furor, utmed sjöns strand eller i en undangömd tvärdal. På närmaste by-, skogseller bruksväg har en victualiehandlande sin butik, som står på en, dertill inrättad, vagn. Hela boden, med lager och allt, Merkuriisonen inberäknad, flyttar sig fram allt som arbetet framskrider. Här köper man fläsk, ost, smör m. m. hvad som behöfs om man fört familj med sig (hvilket också händer) eller, om man råkar vara hushållare, lagas till i qvarteret. Ungdomen håller sig helst vid futten, dess Hasselbacko. Man kan ej mera praktiskt bevisa att menniskan icko har någon varaktig stad än under en jernvägsanläggning der ögonblicket är allt. På ett berg eller hvar det kan passa har man satt opp en stapel der man ringer till rast och måltid. Alla rusa då till futten och aptiten är försvarlig sedan man borrat sten och kört sand i bågra timmar. De sista, som komma, äro bergssprängarne. När de begifra sig till futten, lemna de ett par, tre qvar för att tända skotten, och snart derefter dåna dessa bergsskott genom skogsdalarne och rulla som åskor mellan bergen. Skotten laddas med stubin och dessa tändas af en karl, som, för att kommdå från det farliga granuskapet, ofta cj har annan utväg än att låta hissa sig uppför I 4 II Ar nans