Nu emot förr,
Gamla faster käxar jemnt:
Verlden är ju vriden,
Och nu lider det, bestämdt,
Till den sista tiden.
Ånga, elektricitet,
Jernväg, gas, rösträttighet,
Skarpskytt, qvinnans myndighet
Talas om, beständigt,
Såsom högst nödvändigt.
Och hvad saker . . . och hvad folk!
Hin har hittat på det,
Man bör skaffa sig en tolk,
För att rätt förstå det.
Telegraf och psyckograf,
Topograf och Typograf,
Fotograf och xylograf
För mitt öra surrar,
Så att hjernan snurrar.
Mycket af den galenskap,
Som man inventerar,
Gälla skall för vetenskap,
Hvarmed man briljerar,
Palmitin och glycerin,
Lanternin och trampolin,
Officin, strychnin, trichin
Hör man menskor käxa,
Som en utanlexa.
Annat i min ungdom, Hå!
Lugnare flöt blodet.
Rent och klart man talte då,
Så att folk förstodet.
Men nn skriks på poesi,
Bildning, lyftning, harmoni . . .
Och det är dock rapsodi,
All den lärda smörjan,
Anda ifrån början.
Ja, uti min ungdom, då
Gick man jemnt på klacken,
Rusade ej vildsint så
Utför branta backen.
Men nu styr man annan kurs,
Har behof och ej resurs,
Lefver stort och gör konkurs
Uppå millioner. —
Sådana fasoner!!!
I min ungdom satt en fru
Helt beskedligt hemma,
Ej behäftad, såsom nu,
Med lyxpestens blewmma.
Sydde, nystade och spann,
Tänkte mest på barn och man,
Mindre på att vara grann
Och att musicera,
Svansa . .. promenera ...
Ordning, flit och lycka fanns
Då i menskors lefnad.
Medges, der var mindre glans,
Men en stilla trefnad
Spred kring hemmet sin reflex.
Mannen, fri från gnäll och käx,
Gick på nobis klockan sex,
Men blef ej blaserad
Och ej ruinerad.
Och hvad kostar ej, o Gud,
Toiletten bara!
Smyckad, nästan som till brud,
Hvarje dam skall vara,
När hon far på soir,
Opera, concert, souper,
Ordensbal och stor dinör,
Jemte mycket mera,
Der hon skall briljera.
I min ungdom var man fin,
Ack, med ganska ringa.
Ingen jernskodd krinolin
Skrämde folk att springa.
Kjorteln blott tre alnar vid . .-
Ack, det var en gyllne tid
Af belåtenhet och frid,
Som ej kommer åter,
Hur man den begråter.
. .
,
Sådant är min fasters prat
I båd ny och nedan.
Ofta blir hon desperat,
Och hvad miner, sedan! —
Om jag gammal blir, en gång,
Och min lifstid än så lång,
Skall jag ej bli sur och vrång,
Utan mild och fredlig,
Foglig och beskedlig.
I
I
En gammal bekant.