— Nej.
— Jo, jag menar helt kort och godt att
stenarne voro så äkta som möjligt och att du
låtit kugga dig som en skolgosse.
— Om jag kunde tro något sådant! . ..
stammade Ripainsel, tydligt ursinnig.
— Nå, hvad skulle du då göra.
— Jo, jag tände genast eld på den gamle
skälmeng barack . . . Men det är omöjligt,
jag tror icke hvad du säger, stenarna voro be-
stämdt oäkta.
— Vill du bli öfvertygad om motsatsen?
— Ja.
— Nåväl, bulta ännu en gång på, gå till-
baka in, föreslå att lemna Legrip tillbaka hans
hundra francs mot att återfå smyckena ...
Om han går in härpå köper jag de två hals-
banden af dig för fem tusen francs och beta-
lar kontant.
Ripaingsel svarade inte ett ord, men han
gick tillbaka till porten, på hvilken han bör-
jade bulta, först sakta, sedan hårdare.
Då ingenting förrådde att i huset fanns
en lefvande varelse, upptog han slutligen, på
det högsta förtretad öfver denna envisa tyst-
nad, en temligen stor sten och började dermed
slå emot porten för att kunna framkalla ett
ännu starkare ljud.
Men orörligheten och tystnaden iune i hu-
set förblefvo desamma.
Skälet härtill var mycket enkelt. Fjuf-
varnes föregående samtal hade nemligen endast