— Nej. — Jo, jag menar helt kort och godt att stenarne voro så äkta som möjligt och att du låtit kugga dig som en skolgosse. — Om jag kunde tro något sådant! . .. stammade Ripainsel, tydligt ursinnig. — Nå, hvad skulle du då göra. — Jo, jag tände genast eld på den gamle skälmeng barack . . . Men det är omöjligt, jag tror icke hvad du säger, stenarna voro bestämdt oäkta. — Vill du bli öfvertygad om motsatsen? — Ja. — Nåväl, bulta ännu en gång på, gå tillbaka in, föreslå att lemna Legrip tillbaka hans hundra francs mot att återfå smyckena ... Om han går in härpå köper jag de två halsbanden af dig för fem tusen francs och betalar kontant. Ripaingsel svarade inte ett ord, men han gick tillbaka till porten, på hvilken han började bulta, först sakta, sedan hårdare. Då ingenting förrådde att i huset fanns en lefvande varelse, upptog han slutligen, på det högsta förtretad öfver denna envisa tystnad, en temligen stor sten och började dermed slå emot porten för att kunna framkalla ett ännu starkare ljud. Men orörligheten och tystnaden iune i huset förblefvo desamma. Skälet härtill var mycket enkelt. Fjufvarnes föregående samtal hade nemligen endast