Magnus Jacob Crusenstolpe.
Ett lif, fullt af strid, slutadt i frid. - Ett
lif, fullt af kontraster, af med- och motgång,
af förmåga och oförmåga, af godhet i det en-
skilda och icke sällan giftighet i det offent-
liga, af klart förstånd och inskränkthet, af
frisinthet och aristokratism - stående på grän-
sen mellan två epoker, mellan Ludvig XIV:s
och den franska revolutionens, slitet mellan
begge — derför ur stånd att uträtta allt det,
som så stora gåfvor skulle ha kunnat verka.
Crusenstolpes ätt härstammade från Lif-
land, hans farmoder från Danmark, hans mo-
der var svenska. Af ett så blandadt blod var!
Crusenstolpe, född 1795 i Jönköping. Han
uppväxte i denna aristokratiskt-byråkratiska
stad, på en tid då revolutionens fasor och den
napoleonska meteoren ömsom förskräckte och
förtjuste. Flyttad till Stockholm upplefde han
en konungs afsättning och tog tidiga intryck
af det storartade och ädla politiska lif som
rörde sig vid 1809 års riksdag. Student i
Lund 1811 hänfördes hans lifliga själ och
rycktes med af den mer glänsande än djupa
Tegner, som han dock aldrig imiterade. Skön,
eldig, hänförde han sjelf alla och gick som
triumfator genom salongerna som genom em-
betsverken, genom Riddarhuset som genom
det hus, derifrån han hemförde en maka. Det
var ungdom, det var eld, det var behag, det
var qvickhet, det var glans i hela denna im-
ponerande personlighet.
1823 års riksdags oppositionsanda fort-
lefde till den riksdag som börjades 1828. Hr
L. Hjerta tog då Crusenstolpe till medarbe-
tare och meddelegare i den af honom upp-
satta Riksdagstidningen. Det var i fråga att
de äfven skulle utgifva Aftonbladet tillsam-
mans — men Crusenstolpe blef vid samma
tid dragen inom trollkretsen af en personlig-
het, liknande hans egen och öfvermäktig ge-
nom sin ställning. Carl XIV Johan förledde
honom med sin vältalighet att öfvergifva de
leder han slutit sig till och att kämpa för
royauteten, till hvilken Crusenstolpe i allt
fall kände sig dragen. Men icke ens denna
talangfulla penna kunde uthålla striden mot
julirevolutionen och mot Aftonbladet, och när
svärdet befanns vanmäktigt bortkastades det
af den höga handen som hade satt det i
gång.
Ruinerad, öfvergifven af sina gamla vän-
ner började Crusenstolpe en fäktning mot den
makt som förrådt honom, och han befanns
mera farlig som fiende än han varit nyttig
som vän. Hans Ställningar och Förhållan-
den hafva i större grad, än nuvarande tid
allmänt inser, bidragit till att störta det abso-
lutistiska regeringssystemet och kamarillasty-
relsen i vårt land.
Vi uppehålla oss icke vid Crusenstolpes
derpå följande åtalande för majestätsbrott —
då mejestätet ville taga hämnd på och tysta
sin fiende, men, förskräckt för följderna, sjelf
måste, ehuru förgäfves, bedja sin fiende att
anhålla om nåd — eller hans fängslande på
Waxholm, derifrån han skickade ut den re-
tande begynnelsen till en lång följd af roman-
tiserade historier — eller vid hans sista långa
period af mödosamt skrifvande för bröd. De
flesta känna alla de hufvuddrag, som vi i
denna korta återblick på en lång bana skulle
sakna utrymme att anföra.
Crusenstolpes verksamhet måste ådraga
honom tusende fiender och många skarpa, äf-