Magnus Jacob Crusenstolpe. Ett lif, fullt af strid, slutadt i frid. Ett lif, fullt af kontraster, af medoch motgång, af förmåga och oförmåga, af godhet i det enskilda och icke sällan giftighet i det offentliga, af klart förstånd och inskränkthet, af frisinthet och aristokratism stående på gränsen mellan två epoker, mellan Ludvig XIV:s och den franska revolutionens, slitet mellan begge — derför ur stånd att uträtta allt det, som så stora gåfvor skulle ha kunnat verka. Crusenstolpes ätt härstammade från Lifland, hans farmoder från Danmark, hans moder var svenska. Af ett så blandadt blod var! Crusenstolpe, född 1795 i Jönköping. Han uppväxte i denna aristokratiskt-byråkratiska stad, på en tid då revolutionens fasor och den napoleonska meteoren ömsom förskräckte och förtjuste. Flyttad till Stockholm upplefde han en konungs afsättning och tog tidiga intryck af det storartade och ädla politiska lif som rörde sig vid 1809 års riksdag. Student i Lund 1811 hänfördes hans lifliga själ och rycktes med af den mer glänsande än djupa Tegner, som han dock aldrig imiterade. Skön, eldig, hänförde han sjelf alla och gick som triumfator genom salongerna som genom embetsverken, genom Riddarhuset som genom det hus, derifrån han hemförde en maka. Det var ungdom, det var eld, det var behag, det var qvickhet, det var glans i hela denna imponerande personlighet. 1823 års riksdags oppositionsanda fortlefde till den riksdag som börjades 1828. Hr L. Hjerta tog då Crusenstolpe till medarbetare och meddelegare i den af honom uppsatta Riksdagstidningen. Det var i fråga att de äfven skulle utgifva Aftonbladet tillsammans — men Crusenstolpe blef vid samma tid dragen inom trollkretsen af en personlighet, liknande hans egen och öfvermäktig genom sin ställning. Carl XIV Johan förledde honom med sin vältalighet att öfvergifva de leder han slutit sig till och att kämpa för royauteten, till hvilken Crusenstolpe i allt fall kände sig dragen. Men icke ens denna talangfulla penna kunde uthålla striden mot julirevolutionen och mot Aftonbladet, och när svärdet befanns vanmäktigt bortkastades det af den höga handen som hade satt det i gång. Ruinerad, öfvergifven af sina gamla vänner började Crusenstolpe en fäktning mot den makt som förrådt honom, och han befanns mera farlig som fiende än han varit nyttig som vän. Hans Ställningar och Förhållanden hafva i större grad, än nuvarande tid allmänt inser, bidragit till att störta det absolutistiska regeringssystemet och kamarillastyrelsen i vårt land. Vi uppehålla oss icke vid Crusenstolpes derpå följande åtalande för majestätsbrott — då mejestätet ville taga hämnd på och tysta sin fiende, men, förskräckt för följderna, sjelf måste, ehuru förgäfves, bedja sin fiende att anhålla om nåd — eller hans fängslande på Waxholm, derifrån han skickade ut den retande begynnelsen till en lång följd af romantiserade historier — eller vid hans sista långa period af mödosamt skrifvande för bröd. De flesta känna alla de hufvuddrag, som vi i denna korta återblick på en lång bana skulle sakna utrymme att anföra. Crusenstolpes verksamhet måste ådraga honom tusende fiender och många skarpa, äf