SIVUFBUaFSU — — 2UD., BUU IURT al JUTISL CI
således endast dömmer efter naturrättens all-
männa principer, tillåter sig att tvifla härpå.
Armåens pensionskassa är stiftad till en för
all framtid, under armebefälets egen disposi-
tion, stående fond, för ändamål att derutaf!
genom armeens egna ombud pensionera de ål-
derstigne af delegarne; men i det reglemen-
tariska har man af ganska tänkbara anled-
ningar ej vid sammankallandet af krigsbefäl
eller armåens fullmäktige inrymt plats åt re-
presentanter för de med pension afskedade,
hvilka likväl hafva en obestridlig eganderätt
uti armeåens pensionskassa. Så länge frågan
endast gällde kassans administration, under den
primitiva formen, hafva de afskedade lugnt
kunnat trygga sig vid fordna vapenbröders
behandling af frågorna, och deras rätt har
derföre icke under sådana förhållanden ansetts
förnärmad derigenom att deras ord vid sam-
mankomsterna ej kunnat låta höra sig. Men
helt annorlunda är förhållandet, om det be-
sannar sig att förslag göras armeen, som gå
ut på att den skall afhända sig eganderätten
till sin pensionskassa; då griper detta in i de
pensionerades eganderätt, och deröfver kan ej
ett krigsbefäl, så sammansatt som det sker
efter nu gällande bestämmelser, fatta beslut,
skulle Ins. vördsamt föreställa sig. Uti en!
sådan fråga kunna armåens aktade ombud vid
ett krigsbefäl lätt blifva öfverrumplade, miss- )
ledda och, om uttrycket tillåtes eller förlåtes,
kull-talade, just derföre att officerare utbildas
mera för subordination än diskussion, och hvari-
genom de lätt kunna komma att förbise det
ett beslut i en sådan fråga äfven gäller fordna
vapenbröders eganderätt, som vid tillfället ickc
ega talan, hvarför ock uppmärksamheten bör
i tid derpå fästas.
Bredvid sammankallandet af krigsbefälet,
cirkulerar ett rykte, som vet att omtala, det
meningen med öfverlåtandet af armeens pen-
sionskassa till statsverket, skulle stå i sam-
manhang med en plan att derefter bereda för-
höjning i kaptens-pensionerna från 1000 till
1500 rdr rmt. Men Ins. frågar: huru skall
statsverket kunna åstadkomma detta, då det
icke har annan fond än armåen nu sjelf dispo-
nerar för pensionering, hvarföre Ins. tillåter sig
påpeka orimligheten uti en sådan insinuation,
och på hvilken förespegling man således icke
bör göra afseende. Hafva armeens pensions-
kassas fonder vuxit, så att de medgifva en sådan
förhöjning, då kan denna ske utan att armeen
afhänder sig egande- och förvaltningsrätten af
sin egen sparpenning. Skulle åter meningen
vara att om statsverket disponerade kassan
skulle man kunna så ställa med denna, att
hon inbringade mera i afkastning än som nu
är förhållandet, då hemställer Ins. åter om ej
armen sjelf genom dess krigsbefäl kan till-
vägabringa sådant; och Ins. tager sig till och
med friheten föreslå något i det afseendet som
för många år sedan, vid tiden af ett krigsbefil,
åtminstone omtalades inom armö6en: Ingenting
vore lättare än att med en del af armens
pensionskassa, till ex. 13 eller 14, organisera
en enskild bank, hvarigenom inkomsterna skulle
så betydligt ökas, att kassans tillgångar deri-
genom innan kort kunde medgifva betydligt
ökade pensioner, och Ins. tager sig äfven fri-
heten att på detta förhållande vördsamt fästa
det blifvande krigsbefälets uppmirksamhet.
Skulle deremot meningen med talet om
de ökade pensionerna innebära, att om armeen
öfverlåter sin pensionskassa till statsverket, så
skulle Regeringen i sådant fall använda sina I
bona officia hos näst sammanträdande Rikets
Ständer för erhållande af statsanslag till
ökande af sådane pensioner, då hoppas Ins.:
fullt och fast, att H. M. Konungen, om han ;
finner i öfrigt skäl för en sådan proposition,
aflåter denna äfven om krigsbefälet ej vill
medgifva att armeåens pensionskassa skiljes ifrån
armeen. Och i fråga om de tvenne alterna-
tiverna, att armöen behåller sin pensionskassa
utan att kunna öka de små pensionerna, eller
aflemnar den till statsverket och får ökade
pensioner, tvekar Ins. ej att votera för det
förra, ty hvad armeen då eger, det eger den
tryggt och säkert, då deremot i det sednarc
i
I