SIVUFBUaFSU — — 2UD., BUU IURT al JUTISL CI således endast dömmer efter naturrättens allmänna principer, tillåter sig att tvifla härpå. Armåens pensionskassa är stiftad till en för all framtid, under armebefälets egen disposition, stående fond, för ändamål att derutaf! genom armeens egna ombud pensionera de ålderstigne af delegarne; men i det reglementariska har man af ganska tänkbara anledningar ej vid sammankallandet af krigsbefäl eller armåens fullmäktige inrymt plats åt representanter för de med pension afskedade, hvilka likväl hafva en obestridlig eganderätt uti armeåens pensionskassa. Så länge frågan endast gällde kassans administration, under den primitiva formen, hafva de afskedade lugnt kunnat trygga sig vid fordna vapenbröders behandling af frågorna, och deras rätt har derföre icke under sådana förhållanden ansetts förnärmad derigenom att deras ord vid sammankomsterna ej kunnat låta höra sig. Men helt annorlunda är förhållandet, om det besannar sig att förslag göras armeen, som gå ut på att den skall afhända sig eganderätten till sin pensionskassa; då griper detta in i de pensionerades eganderätt, och deröfver kan ej ett krigsbefäl, så sammansatt som det sker efter nu gällande bestämmelser, fatta beslut, skulle Ins. vördsamt föreställa sig. Uti en! sådan fråga kunna armåens aktade ombud vid ett krigsbefäl lätt blifva öfverrumplade, miss) ledda och, om uttrycket tillåtes eller förlåtes, kull-talade, just derföre att officerare utbildas mera för subordination än diskussion, och hvarigenom de lätt kunna komma att förbise det ett beslut i en sådan fråga äfven gäller fordna vapenbröders eganderätt, som vid tillfället ickc ega talan, hvarför ock uppmärksamheten bör i tid derpå fästas. Bredvid sammankallandet af krigsbefälet, cirkulerar ett rykte, som vet att omtala, det meningen med öfverlåtandet af armeens pensionskassa till statsverket, skulle stå i sammanhang med en plan att derefter bereda förhöjning i kaptens-pensionerna från 1000 till 1500 rdr rmt. Men Ins. frågar: huru skall statsverket kunna åstadkomma detta, då det icke har annan fond än armåen nu sjelf disponerar för pensionering, hvarföre Ins. tillåter sig påpeka orimligheten uti en sådan insinuation, och på hvilken förespegling man således icke bör göra afseende. Hafva armeens pensionskassas fonder vuxit, så att de medgifva en sådan förhöjning, då kan denna ske utan att armeen afhänder sig egandeoch förvaltningsrätten af sin egen sparpenning. Skulle åter meningen vara att om statsverket disponerade kassan skulle man kunna så ställa med denna, att hon inbringade mera i afkastning än som nu är förhållandet, då hemställer Ins. åter om ej armen sjelf genom dess krigsbefäl kan tillvägabringa sådant; och Ins. tager sig till och med friheten föreslå något i det afseendet som för många år sedan, vid tiden af ett krigsbefil, åtminstone omtalades inom armö6en: Ingenting vore lättare än att med en del af armens pensionskassa, till ex. 13 eller 14, organisera en enskild bank, hvarigenom inkomsterna skulle så betydligt ökas, att kassans tillgångar derigenom innan kort kunde medgifva betydligt ökade pensioner, och Ins. tager sig äfven friheten att på detta förhållande vördsamt fästa det blifvande krigsbefälets uppmirksamhet. Skulle deremot meningen med talet om de ökade pensionerna innebära, att om armeen öfverlåter sin pensionskassa till statsverket, så skulle Regeringen i sådant fall använda sina I bona officia hos näst sammanträdande Rikets Ständer för erhållande af statsanslag till ökande af sådane pensioner, då hoppas Ins.: fullt och fast, att H. M. Konungen, om han ; finner i öfrigt skäl för en sådan proposition, aflåter denna äfven om krigsbefälet ej vill medgifva att armeåens pensionskassa skiljes ifrån armeen. Och i fråga om de tvenne alternativerna, att armöen behåller sin pensionskassa utan att kunna öka de små pensionerna, eller aflemnar den till statsverket och får ökade pensioner, tvekar Ins. ej att votera för det förra, ty hvad armeen då eger, det eger den tryggt och säkert, då deremot i det sednarc i I