XVIII.
Rodille och Ripainsel.
Bakom sitt galler och sin gröna gardin
utstötte Rodille, eller riktigare fader Legrip,
den ena skrattsalfvan efter den andra, som
en i saken fullkomligt ointresserad person.
Denna munterhet inför en så gräslig
missräkning — tycktes fördubbla Ripainsels
vrede.
Han stötte med hela sin kraft handen
mot diskskifvan och upprepade med dundrande
stämma:
— Äro stenarne falska?
— Ja, ingen enda är äkta.
— Det är omöjligt.
— Jag hoppas att ni icke tviflar på mitt
ord? sade tjufgömmaren hvasst.
— Visst icke, visst icke, pappa Legrip,
skyndade Ripainsel att infalla.
— Hvarföre säger ni då att det är omöj-
ligt?
— Betänk att jag tagit dessa juvelskrini
ett ståtligt hotell, i en grefvinnas boudoir!
-—- Än sen?
— En förnäm dam . . -
— Hvad mera?
— En mycket rik dam...
— Nå, hvilken slutsats gör ni af allt
detta?