ej ut med att lösrycka håret med prydnade
längre, än till dess kronan hängde ned mo
ena skuldran. Så var hon stående ensam utc
på gatan, jemmerligt gråtande, när en lapt
ifrån Malå påträffade henne, och talade så-
dana ljufliga ord till henve, att furierna Hydde
och hymenus Iröjdeandar atervände till henne
Hon tackade sin tröstare och inträdde mec
förnyad och stegrad glädje i bröllopsstugar
lika glad, fastän kronan hängde på sidan.
Den förut 1 tidningarne omnämnda lapp-
flickan på Umansstrand stod äfven brud för
ett par veckor sedan här i Malå. Hennes fö-
delseort var nemligen härstädes. Då den på
lappskt sätt prydda pungen sem hon gaf åt
prinsen-regenten på Umanstrand, blef så yn-
nestfullt emottagen, sydde hon sedan (emedan
hon är en bland de konstfärdigaste lappska
qvinnor) ett par skor af vackraste sort, hvar-
till ämnet togs af s. k. brunhärnor och brun-
hellingar (af cervus tarandus noncastratus) och
öfversände desamma till konungen, hvilken så
nådigt upptog gåfvan, att lappflickan fick sig
genom konungens befallningshafvande i Norr-
botten tillställda 4 dukater. För att deraf
hafva ständigt minne och gagn, och emedan
hon i barndomen gått i skola och äfven lärt
att läsa och förstå det svenska språket, an-
vände hon 3:ne dukater till inköp af åtskil-
liga religiösa böcker; deribland Luthers Kyrko-
postilla. Och den 4:de dukaten hade hon ännu
qvar, när hon stod brud. Nu erinrade hon sig
de orden ur gamla katekesen: När Gud gifver
oss något godt, skole vi icke behålla det för
oss allena, utan ock deraf meddela åt andra,
och framställde en sparbössa för Missionsver-
ket, i hvilken hon lade den sista dukaten.
Exemplet följdes at de fattiga gästerna, så att
äfycn de lade dit några skillingar hvar. Så
lofvade hon äfven presten på stället att vid
brölloppet skulle råda anständighet och skick i
afseende på nykterheten, hvilket löfte äfven
hölls, ehuru branvin tanns, och lapparne just
ej äro kända för måttlighet i sådant fall.
Jakkob Mainos.