— Jag kan ej ha förlorat dessa penningar
. man kan ej ha stulit dem ifrån mig ...
Jag mins troligen orätt . . . jag har säkert
stoppat dem i någon annan ficka.
Vaubaron talade på detta sätt, men han
trodde ej sjelf hvad han sade. Han under-
sökte likväl noga alla sina fickor, först lång-
samt, grundligt, sedan häftigt, slutligen med
raseri.
Han faun ingenting i fickorna, utom tret-
ton guldstycken, d. v. s. den napoleondor han
haft med sig och de tvåhundrafyratio francs
han vunnit öfver tiotusen och och dem han
erhållit i guld.
Dessa tolf louisdorer bevisade honom att
han ej drömt det han verkligen varit egare af
en betydlig summa och att han förlorat den.
Må man tänka sig en till döden dömd
menniska, som man underrättar att den kung-
liga nåden skänkte henne befrielse från det
ådömda straffet, må man tänka sig hennes
glädje, hennes hänryckning, hennes yrsel och
må vi sedan föreställa oss att hon hastigt er-
far det man bedragit henne, att schavotten
uppreses för henne, att det är bödeln som vän-
tar henne i stället för friheten.
Jean Vaubarons belägenhet kan jemföras
med denne till döden dömdes, ty om han ej
var hotad i sitt eget lif var han det åtmin-
stone i sin hustrus och sin dotters.
Det var ett fruktansvärdt ögonblick. Men
snart efterträddes den våldsamma krisen af en