— Jag kan ej ha förlorat dessa penningar . man kan ej ha stulit dem ifrån mig ... Jag mins troligen orätt . . . jag har säkert stoppat dem i någon annan ficka. Vaubaron talade på detta sätt, men han trodde ej sjelf hvad han sade. Han undersökte likväl noga alla sina fickor, först långsamt, grundligt, sedan häftigt, slutligen med raseri. Han faun ingenting i fickorna, utom tretton guldstycken, d. v. s. den napoleondor han haft med sig och de tvåhundrafyratio francs han vunnit öfver tiotusen och och dem han erhållit i guld. Dessa tolf louisdorer bevisade honom att han ej drömt det han verkligen varit egare af en betydlig summa och att han förlorat den. Må man tänka sig en till döden dömd menniska, som man underrättar att den kungliga nåden skänkte henne befrielse från det ådömda straffet, må man tänka sig hennes glädje, hennes hänryckning, hennes yrsel och må vi sedan föreställa oss att hon hastigt erfar det man bedragit henne, att schavotten uppreses för henne, att det är bödeln som väntar henne i stället för friheten. Jean Vaubarons belägenhet kan jemföras med denne till döden dömdes, ty om han ej var hotad i sitt eget lif var han det åtminstone i sin hustrus och sin dotters. Det var ett fruktansvärdt ögonblick. Men snart efterträddes den våldsamma krisen af en