väntade sig det mest uppskakande skådespel
De räknade på en af dessa för slagskämpa
så omtyckta scener, hvilka alltid medföra ut
slagna tänder, krossade refben och svullna an
sigten.
Men detta hopp slog fel på det mes
fullkomliga sätt.
Det så ursinnigt började handgemänge
varade endast några sekunder. Knappt had
Rodille med båda armarne omfattat Vaubaror
liksom för att upplyfta honom och sedan med
våld kasta ned honom på marken, förrän har
hastigt släppte sitt tag och drog sig undan.
Mekanisten var beredd på ett nytt an
grepp och ordnade sig till försvar — men in
tet vidare anfall följde.
— Jag är isanning en narr som offentlig
kan inlåta mig i en knytnäfsstrid med en så
dan der trashank! utropade Rodille. Jag ä
väl ingen åkarekusk heller, som slåss med
hvilken gatstrykare som helst . . . Om du
finner dig förolämpad, tölp, så kom hem til)
mig så skall jag göra dig den äran att mäts
mina krafter med dina på värja eller pistol..
Se här min adress och mitt namn.
Med dessa ord uppdrog Rodille ur sin
ficka den lilla guldbroderade plånbok hvarom
vi förut talat, upptog derur två eller tre va-
penprydda visitkort och kastade dem för Vau-
barons fötter. Derefter yred han sig helt för-
vämt omkring på klacken och gjorde en åtbörd
så befallande, att de främst stående genast